»Ska det kallas frigörelse eller protektionism?«

Det lilla mot det stora är på väg att ta över höger–vänster-konflikten. Ropen på självständighet växer i Europa och regioners längtan efter frigörelse från dagens toppstyren har under radarn blivit en kraftfull folklig rörelse, skriver Mats Sederholm, författare och krönikör.

De nya politiska västerländska strömningarna fortsätter att skapa oreda och osäkerhet. Den offentliga politiska diskussionen krackelerar av politiska identiteter, åsiktsjournalistik och rädslor. En kupa har lagt sig över all politisk debatt och analys.

Allt medan människors längtan i västvärlden efter något nytt kvarstår.

 Det märktes redan för 5–6 år sedan med proteströrelserna runt Medelhavet samt Occupyrörelsen från USA.

Sedan dess har proteströrelser och demonstrationer stadigt ökat i volym, men ofta under radarn. De två västerländska politiska »terrorattentaten« Brexit och valet av Donald Trump som USA:s president är således en naturlig följd av flera års växande trötthet på det politiskt invanda till förmån för, vad jag menar, det mer folknära och sammanhållna.

I spanska Katalonien väntar en folkomröstning om självständighet i september. I Skottland har man lämnat in en ny ansökan och i Kalifornien samlar man in namnunderskrifter för att få till en folkomröstning om självständighet. I Europa växer missnöjet med EU som maktsfär.

I alla exempel märks rop efter självständighet, nationalism och/eller regionalt styre. Men trenderna diskuteras sällan i samma debatt.

Självstyre i form av en protektionistisk nationalstat tycks vara något helt annorlunda än kamp för självständighet.
 Men att i ena fallet förstärka nationalstaten eller i andra fallet frigöra sig från den och skapa en egen handlar om att värja sig mot en »jättarnas världsordning«. Hur missnöjet sedan gestaltas är en annan fråga.

Grundproblemet är att vi saknar en gemenskap, lagkänsla där alla känner sig betydelsefulla, där trygghet och förtröstan skapar tolerans och empati. Vårt västerländska samhälle levererar raka motsatsen. Individualisering, anonymisering, konkurrens och en jobba-konsumtions-kultur som enda politiska vision, med stöd från partier från vänster till höger.

Den mest betydande politiska förändringen handlar inte om vilka som väljs utan snarare om misstroendet mot de valbara.

Frigörelsen från dagens toppstyren, oavsett om det handlar om globalisering, skottarnas Storbritannien eller »nollåttor« som sitter och bestämmer i Stockholm, kommer att fortsätta.

 Det lilla mot det stora.

Längtan efter ett samhälle med rättvisa och gemenskap tycks omöjlig att stoppa. Den ruvar där hela tiden i dessa tider av uppbrott, individualisering och brist på mänsklig värdighet. Den läcker ut när terrorn slår till i staden, när gemenskap och samhörighet för en kort stund råder innan »business as usual« otåligt tar över igen.

 »Det lilla mot det stora«-skalan är på väg att ta över höger–vänster-skalan.

Missnöjet har skapat nya politiska rörelser som exempelvis den europeiska DIEM25 som verkar för ett demokratiserat och transparent EU.

DIEM25, den nya franska presidentens En marche, den radikala amerikanska presidentkandidaten Bernie Sanders eller Nationella Frontens Marine Le Pen är olika, men speglar tillståndet såväl i Europa som i USA. Nya politiska strömningar bortom de kollapsande klassiska vägvalen, en längtan bort från det invanda, samtidigt som man vill vara tryggt förankrad vid det gamla, vilket visas i valet av Macron.

Såväl Emmanuel Macron som Donald Trump är politiskt skickliga affärsmän som uppfattat en efterfrågan efter ett nytt radikalt behov av förändring till skillnad från de skolade politikernas oseriösa »change«-löften.

Nöjda och sedda människor ser sig inte om efter skyldiga.

Men människors motiverade missnöje med etablissemanget fångas tyvärr upp av politiska bilförsäljare istället för att följas upp av nytänkande.

Den mest betydande politiska förändringen handlar inte om vilka som väljs utan snarare om misstroendet mot de valbara. Kalla handen är den största politiska rörelsen, om än oorganiserad.

Riktningen mot regionalisering, medbestämmande och småskalighet driver även fram rädslor och motstånd. Några exempel är:

• De som tror att all positiv utveckling handlar om skapa en politisk och ekonomisk hegemoni och en ständigt expanderande samhällskropp.
• De som fruktar utbredd intolerans, instängdhet, fördomar och en utsatthet för minoriteter.
• Människor som skyr alla gränssättningar oavsett om det är nationsgränser, familjestrukturer, kulturer eller kommungränser.
• Liberala marknadskrafter, kapitalister och globalister som vill plantera samma gröda på en enda stor global åker, den arbetande och konsumerande människan, helst utan klibbiga samhörighetskänslor, separerade, individualiserade, uniformerade, lättarbetade och enkla att skörda.

Kan man då regionalisera våra samhällen utan att förlora tolerans för andra? Svaret borde vara självklart. Intolerans skapas inte av mångfald, den skapas av ekonomisk orättvisa, av brist på inflytande, tillhörighet, respekt och en bristande känsla av samhörighet. Nöjda och sedda människor ser sig inte om efter skyldiga.

Mats Sederholm är författare och krönikör.