En akut europeisk finanskris undveks när det grekiska parlamentet – inneslutet i ett moln av tårgas – i veckan godkände att spara 78 miljarder euro av statens utgifter på fem år. Men frågan måste också ställas om inte räknenissarna från EU/ECB/IMF gått för hårt fram med grekerna.
Wolfgang Münchau talar i Financial Times rentav om ”ekonomisk vandalism”, när de utomstående ekonomiska rådgivarna veckan innan omröstningen i parlamentet plötsligt dök upp och sa att det krävdes ytterligare några miljarder i skattehöjningar. I vart fall tyder det inte på någon större politisk fingertoppskänsla.
Trots kören av europeiska röster som den senaste tiden ropat att grekerna är latmaskar och bedragare har Papandreous regering det senaste året faktiskt klarat av kännbara besparingar – sänkta statliga löner, sänkta pensioner, och tio procent färre statsanställda. Det man helt misslyckats med är skatteindrivningen och att genomföra ett alltför orealistiskt mål för privatisering av statlig egendom.
Det är svårt att tro att protesterna på Syntagmatorget kommer att klinga av, när de nya jättelika neddragningarna läggs ovanpå de gamla. Särskilt med EU-tjänstemän installerade som vakthundar i de grekiska departementen och en internationell ekonomstyrka som ska driva igenom privatiseringarna.
De grekiska statliga bolagen är för obetydliga för att kunna dra in några större belopp. Det mumlas nu om att det också behövs försäljningar av land och av ”kulturella klenoder”.
Skulle Akropolis bjudas ut till tyska eller amerikanska riskkapitalbolag kommer den grekiska nationalkänslan att koka över. Då räcker inte tårgasen längre, och då är det nog kört för Papandreous regering. Men också hela den politiska legitimiteten för EU står på spel.
Ska Grekland straffas eller hjälpas? Inom kriminalvården anser vi ju att också bedragare måste kunna ges en chans till rehabilitering. kulturella skillnader kan inte minskas genom drakoniska diktat, det måste få ta tid och tålamod.
Man får känslan av att de rika EU-länderna vill straffa Grekland lite extra, för att hålla sina egna EU-skeptiker på mattan och visa de andra skuldtyngda länderna vad som väntar dem. Om de inte skär ner mer.
Visst måste Grekland spara. Men EU:s ledning kan inte i dag med hugg och slag på ett stolt och obstinat litet folk kompensera sig för det misstag man en gång gjorde, när man släppte in Grekland i eurozonen.
Det vi älskar Europa för är inte enhetligheten eller uniformiteten, utan de nationella och kulturella olikheterna. Ska EU klara krisen krävs en större respekt för just detta.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
