Ska ukrainska idrottare behöva möta ryssar i OS?

I teorin låter det bra att idrott och politik ska skiljas åt. I praktiken är det inte möjligt.

För någon vecka sedan meddelade Internationella olympiska kommittén, IOK, att man vill se ryska idrottare i OS 2024.

Strax därefter kom samma besked från en expertgrupp inom FN, som menade att det vore diskriminerande att stänga ute de ryska idrottarna.

Jag måste erkänna att jag inte förstår vad de menar.

Eller så här.

Jag förstår att ”den olympiska andan” handlar om att alla ska få vara med. Att idrott ska stå över politik och konflikter. På ett OS ska alla mötas på lika villkor och göra upp i rättvis tävlan.

Jag förstår därför också grundtanken att idrott och politik bör hållas isär, något som gång på gång upprepas av till exempel Pernilla Wiberg, som är vice ordförande i organisationen World Olympians Association. När internationella skidförbundet stängde ute ryska idrottare förra året sade hon:

– Det tycker jag är totalt fel, jag är av en helt annan åsikt där.

På ett teoretiskt plan går det att hålla med. Problemet är att det är just ett teoretiskt plan. I verkliga livet, på plats på idrottsarenorna, i samtalen kring idrotten, på läktarna och i storpolitiken, ser det ut på ett helt annat sätt.

Alla vet att länder över hela världen, särskilt diktaturer, använder idrotten för politiska syften. Det är sen gammalt, eller i alla fall sedan kalla kriget, så Öst och Väst tävlade om att vinna flest medaljer i OS och tog en seger på den fronten som ett bevis för det egna systemets förträfflighet.

Ryssland gjorde en stor PR-poäng av Vinter-OS i Sotji 2014, och valde strax efter spelens avslutning att inleda den första invasionen av Ukraina och ockupationen av Krim.

Qatar hade förstås räknat med att fotbolls-VM skulle bli en liknande propagandaseger, och i stora delar av världen blev det nog så.

Här hemma handlade nästan lika mycket av diskussionen om migrantarbetare, HBTQ-rättigheter och yttrandefrihet.

Men poängen är alltså att man kan önska sig opolitiska spel hur mycket som helst, i praktiken är de redan politiska.

Sedan finns det en mycket praktisk aspekt.

Om ryska idrottare kommer till OS nästa gång kommer de ukrainska idrottarna att stanna hemma. Från flera andra länder har det kommit liknande signaler, inte minst från andra grannländer till Ryssland; de som ser det ryska angreppet som ett hot mot dem själva.

Det är en mycket förståelig bojkott i så fall.

Tänk er att ukrainska idrottare, till exempel boxare, eller någon annan sport, plötsligt skulle ställas mot ryssar. Kriget skulle flytta in på idrottsarenan.

Var sak har sin tid och så länge kriget befinner sig i en akut fas är det rimligt att stänga ute de ryska idrottarna.

Däremot är det inte rimligt att låtsas som om idrott och politik alltid kan vara skiljt från vartannat.