Skamlig protest mot flyktingbarnen

Jag skäms. Över de i villakvarteren som protesterar och för att jag har bott där de bor.

I förra veckan flyttade några ensamkommande flyktingbarn in i ett hus i ett villaområde i Björknäs i Nacka utanför Stockholm. En knapp kilometer från den plats där jag växte upp. De som nu är nyinflyttade kommer kanske cykla runt på samma gator som jag, spela fotboll på samma planer och bada i någon av alla sjöarna i området. Fram tills att de i förra veckan flyttade in i den där villan hade vi nog få gemensamma barndomsupplevelser.

I Metro läser jag att några av dem som bor på gatan inte är nöjda med sina nya grannar och har överklagat beslutet till Mark- och miljödomstolen. Det är inte första gången människor organiserar sig för att slippa ha barn och ungdomar som flytt krig och fattigdom i närheten. Björknäs i Nacka kan nu läggas till platser som Vellinge, Eslöv och Vallentuna.

I Vallentuna var de som protesterade i fjol oroliga för vad som skulle hända med fastighetspriserna. I Björknäs är det inte flyktingbarn som grannarna säger sig ha något emot. Det som oroar är vad som skulle kunna hända i huset framöver. Det finns enligt dem en risk för att boendet i framtiden skulle kunna omvandlas till ett vårdhem för exempelvis narkomaner.

De som arbetar på boenden för just ensamkommande flyktingbarn och narkomaner är vana vid den här typen av protester. De brukar avta och goda relationer brukar uppstå. De som protesterar brukar inte heller stå oemotsagda. Andra röster har höjts även i Björknäs. Den optimistiske påpekar att motreaktioner mot den här typen av protester kan leda till ett engagemang som sätter till exempel människovärden före fastighetsvärden. Ska vi behöva sjunka så lågt?

Kanske är det för att jag fortfarande minns känslan av vårens första cykelturer ljusa kvällar runt om i Björknäs som protesterna där gör mig så extra rasande. Jag skäms. Å deras vägnar och för att jag har bott där de bor.

Hur kan tanken aldrig ha slagit dem att det skulle kunna vara de som var de där ungdomarna? Eller att det en dag skulle kunna vara de eller deras barn som behöver hjälp för att komma ur ett missbruk?

Sedan slår det mig att den dörren som några villaägare försöker stänga för några ensamkommande flyktingbarn också är en bild av svensk asylpolitik. I ett välmående villaområde passar enligt den människosynen endast vissa in. Sammanlagt har EU endast tagit emot kring 40 000 av de miljontals människor som flyr från förtrycket och terrorn i Syrien.

Det slår mig att de här grannarnas beteende är vad som händer när ett välfärdssamhälle raseras. Det är inte bara klyftorna som ökar när investeringarna i det gemensamma minskar. Vår kollektiva förmåga att leva oss in i andras människors öden avtar. Den måste göra det. I ett samhälle med allt mindre marginaler för sjukdomar, olyckor och misslyckanden måste den allmänna tron vara att livet, det är något som drabbar någon annan. Så kan vi inte ha det.