Jordbävningen i Turkiet visar hur viktigt det är med bistånd, både humanitärt och för att stärka utvecklingen efter katastrofen.
Så når oss bilderna igen: raserade hus, räddningsarbetare och frivilliga som försöker dra fram chockade, blodiga människor som fastnat under rasmassor, krossade möbler, spetsiga armeringsjärn och bråte. Varje räddad är ett mirakel, för varje timme minskar chansen att hitta överlevande.
Jordbävningen i Turkiet och norra Syrien var den kraftigaste på 80 år. Dödssiffran stiger hela tiden, på onsdag morgon hade över 8 000 dödsoffer registrerats. Det är en ofattbar siffra. Många, många fler är skadade, en del för livet.
Jordbävningar går inte att förhindra. Men det är ingen naturlag att så många måste dö.
På sikt måste uthålligheten räcka till att återuppbygga sådant som är grundläggande för välstånd, som skolor
Den här jordbävningen inträffade där många byggnader redan var skadade: de syriska städerna Idlib och Aleppo har utsatts för beskjutningar och bombningar under ett decennium av krig. Ett krig som världssamfundet inte lyckades förhindra, och ett krig som stormakterna vägrar avsluta vid förhandlingsbordet.
När jordbävningar får hus, vägar och broar att rasa gäller det att vara snabbt på plats. Men det gäller också att vara uthållig. Efter de första dramatiska dagarna är de största hoten mot människors liv och hälsa att sjukvården inte fungerar: om det inte går att få tag på insulin eller hjärtmedicin, om njursjuka inte kan få dialys eller om kvinnor tvingas föda barn utan barnmorska eller läkarhjälp. På sikt måste uthålligheten räcka till att återuppbygga sådant som är grundläggande för välstånd, som skolor.
Internationellt bistånd är avgörande, både humanitärt bistånd för att mildra jordbävningens omedelbara konsekvenser och för att rädda liv under månaderna som kommer, liksom långsiktigt utvecklingsbistånd till återuppbyggnaden.
Världshälsoorganisationen WHO är en av alla internationella organisationer som nu skickar hjälp till det drabbade området. Men WHO är redan överbelastade, hjälpen till de jordbävningsdrabbade trängs med livsmedelskrisen på Afrikas horn, översvämningarna i Pakistan, ebolautbrottet i Uganda.
Det är outhärdligt att den svenska regeringen nu väljer att skära ner på biståndet. Stödet till FN sänks, enprocentmålet slopas.
Det är särskilt smärtsamt när det drabbar biståndet till en region där många svenskar har sina rötter. Här ligger hembyn, här bor mammas syster och kusinerna, hit har släktingar flytt från andra delar av det krigshärjade Syrien.
Vi vet sedan tidigare att migranter är världens mesta biståndsarbetare. Människor som migrerat till andra länder skickar varje år hem pengar till anhöriga och släktingar till ett värde som är fyra gånger större än biståndet: över 600 miljarder dollar, enligt Världsbankens beräkningar.
Efter naturkatastrofer som översvämningar, orkaner, och jordbävningar brukar remitteringarna vara den första hjälp som når fram.
När Sverige drar ner på biståndet blir migranternas börda ännu tyngre. Det är skamligt av Sverige att sänka biståndet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
