Minns ni Bradley Manning? Soldaten som försåg Wikileaks, och därmed den samlade världspressen, med bevisen för amerikanska krigsbrott i Irak? Om inte är det inte konstigt, det råder en märklig tystnad om Bradley Manning.
Videon som visar hur helikopterburna soldater jublande prickskjuter tolv oskyldiga irakier – däribland två Reutersanställda – upprörde en hel värld. Manning själv greps efter att ha röjt sin identitet i en chattkonversation, och har hållits isolerad och fängslad under så vidriga förhållanden att både Amnesty och FN:s sändebud mot tortyr har protesterat.
Under den rättegång som pågått sedan tidig vinter erkänner han för första gången att han spred filmen och annat material, för att visa den amerikanska befolkningen sanningen om krigen i Irak och Afghanistan.
Han berättar också att han hölls isolerad och inlåst i en bur i ett tält i Kuwait i två månader efter gripandet. I Mannings bur fanns en brits och en toalett, i buren bredvid alla “saker han kunde tänkas vilja ha”.
Trots att Manning erkänt kommer åklagarsidan att kalla in sina 141 vittnen. Målet är att få Bradley Manning fälld inte bara för “vanligt” läckande av information, utan också för spioneri – det vill säga för att ha hjälp fienden. Döms han för det senare väntar livstids fängelse utan chans för benådning. De “brott” han erkänt ger upp till 20 års ytterligare inlåsning.
Hanteringen av Bradley Manning kastar mörka skuggor över Obamas regim, inte bara för att den människorrättsvidriga behandlingen av honom i fängelset. Rättegången mot Manning är sjätte gången administrationen väljer att använda sig av den så kallade spionakten, det vill säga anklagelsen om att ha hjälpt fienden, mot människor som läckt hemligstämplad information. Det är fler tillfällen än skrivelsen har använts sedan den infördes – 1917.
Redan innan rättegången framkom att Manning förgäves försökt kontakta både The New York Times och Washington Post för att ge dem materialet. Om det är anledningen till att New York Times bevakat rättegången mot honom ytterst sparsamt, så sparsamt att deras läsarredaktör gått till frontalangrepp mot tidningsledningen, ska vara osagt. Klart är att tidningen, likt många andra och även efter kritiken, har valt att fokusera på Bradley Mannings homosexualitet, hans eventuella mentala instabilitet samt att ifrågasätta huruvida Manning verkligen hade “rätt” politiska motiv till att läcka. Var han i själva verket inte en “anarkist” som trodde mer på transparens och hackerromantik än mänskliga rättigheter?
Det, liksom allas vår tystnad, är en skamlig hållning. För den som tror på rättssäkerhet även i krigssituationer kan reaktionen på turerna kring Bradley Manning aldrig bli något annat än denna: Han måste stödjas. Och släppas fri.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
