Sverige skulle må bra av en uppdaterad svenskhet – för den rådande självbilden är ofta både unken och exkluderande.
Liljekonvalj — Gästriklands landskapsblomma. Knubbsäl — Bohusläns landskapsdjur. Karl den tolfte — hjälten som försvarade det svenska stormaktsväldet till slutet.
Generationer av svenska skolbarn har tragglat en viss version av den svenska historien, och i förlängningen Sverige.
Där vi är i dag beror på ärorika män som försvarat nationen, får vi höra. Men vad gör egentligen ett land till ett land? De som råkar födas innanför en viss gräns, är det något i deras blod som gör dem unika?
Knappast. I själva verket är Europas nationalstater produkten av storpolitiska fulspel. Makten har alltid letat nya former för att kontrollera och tukta de odugliga massorna. Skapandet av nationen blev lösningen som enade kungliga undersåtar mot omvärldens dårskaper.
Projektet nådde sitt klimax under nationalromantiken vid förra sekelskiftet. Invigningen av Skansen 1891. Carl Larssons målningar av svensk idyll. Röda stugor i Dalarna som något kärnsvenskt.
I “Ras, nation, klass” skärskådar Etienne Balibar och Immanuel Wallerstein den nationella mytens konsekvenser för dagens samhälle. De menar att vår tids rasism och fascism går att spåra till en hårdhänt utgjutning av den nationella människan, homo nationalis. Wallerstein:
“Det spelar inte så stor roll om vi definierar förflutenheten utifrån genetiskt bestående grupper, nationer eller kulturella grupper. De är alla ett sätt att konstruera ett folk, att uppfinna det förflutna”.
Rasismen måste förstås lika mycket som en produkt av vår tid som av västvärldens historiska, nationella projekt. Så länge strukturerna som upprätthåller den nationella illusionen lever kvar kommer också rasismen göra det.
Besattheten vid en fiktiv etnicitet byggde in konflikter och motsättningar i det moderna statsbygget. Mekanismerna levde kvar under 1900-talets välfärdsbygge. Socialdemokratin surrade budskap och reformer vid nationalstatens mast, snarare än att ifrågasätta reaktionära inramningar. Folkhemmet blev en nationell filt över djupa konflikter i samhället. Och projektet fungerade så länge tillväxten var hög och arbetslösheten låg.
Men när kapitalet globaliserades och nationalstaten inte kunde leverera välstånd riktades människors frustration och vrede mot de inflyttade som tänjde på svenskheten, snarare än passiva politiker. Dörren stod på glänt mot rasism och organiserad fascism.
På Carl Johan De Geers klassiska verk från 1967 brinner den svenska flaggan, mitt på står ordet “Kuken”. Verket var medvetet provokativt, med udden riktad mot en ofta unken och exkluderande självbild.
För unken är den. En sak är att vara stolt över Sverige för att människor som bor här åstadkommit viktiga sociala, ekonomiska och kulturella bedrifter. En annan är att självgott slå sig på bröstet för att vissa råkat födas här, andra inte. Svenskheten ligger inte i nationen i sig, den ligger i gemensamma erfarenheter som präglar samhället vi lever i.
Författaren och debattören Qaisar Mahmood har pekat på behovet att “uppdatera svenskheten” för att ändra samhällets gemensamma byggstenar.
Annorlunda uttryckt: Låt oss fokusera mer på vilket samhälle vår tids svenskar vill se, och mindre på att traggla knubbsälar och liljekonvaljer.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
