Den akuta bristen på livsviktiga läkemedel är en skandal. Regeringsförslaget hur Sverige ska få en stabil tillgång till läkemedel stoppar inte krisen.

Det skulle ju bli så bra. Konsumenten skulle få makt. Konkurrens skulle öka tillgänglighet och hålla priserna nere. Men som med många andra avregleringar blev det tvärtom, priserna steg, medicinerna tog slut och företags och butikskedjors intressen sattes framför läkemedelskunders.

758 läkemedel är i skrivande stund restnoterade, dvs tillfälligt slut. En ökning med 54 procent på kort tid. Andelen som får ut sina mediciner direkt från apoteket har minskat sedan 2015. Ny leverans kan dröja många veckor.

Är det ett problem med tanke på att det »bara» rör sig om ungefär en 20-del av totalen? Ja. Det handlar inte om lätt utbytbara mediciner, utan livsviktiga. Exempelvis kortison, medicin mot epilepsi, diabetes 2 och kärlkramp. Även östrogenplåster mot allvarliga klimakteriebesvär är slut i hela landet, och kommer inte levereras förrän i maj.

Desperata patienter söker till och med läkemedel på Twitter.

Utredningar och rapporter har kritiserat svensk läkemedelsförsörjning för att sakna överblick

Situationen har blivit “ohållbar och akut”, konstaterar sex läkare i ett debattinlägg på SVD under rubriken Vem tar ansvar när läkemedel tagit slut? (27 januari).

Läget är allvarligt, eftersom även utbytesmedicinerna börjar ta slut, säger läkaren Karin Granberg i SVT:s Fråga doktorn (30 januari 2023).

Det finns också en viktig regional dimension.

I SVT:s lokalnyheter från Västerbotten (31 januari 2023) berättade Robert Trädgårdh hur han fick köra 75 mil tur och retur Arjeplog, för att få tag på tre sprutor av sin diabetesmedicin.

Krisen har förvärrats av att ingen, som förr, har övergripande ansvar för läkemedelsförsörjningen. Apotekens skyldighet att hålla läkemedel i lager tappades bort när vid privatiseringen 2009, något då ansvarige ministern Göran Hägglund (KD) senare sagt sig ångra.

“Konsekvensen av att hela läkemedelskedjan från producent till konsument är kommersialiserad har blivit att ingen av dess aktörer tar ansvar för den övergripande läkemedelsförsörjningen”, skriver de sex läkarna, som också påpekar att Sverige, i motsats till en del andra europeiska länder inte infört straffavgifter för läkemedelsföretag som inte levererar enligt avtal.

Utredningar och rapporter har kritiserat svensk läkemedelsförsörjning för att sakna överblick, ansvar och beredskapslager, utan att något konkret ändrats i systemet.

Den senaste utredningen, vars slutbetänkande från Åsa Kullgren kom förra året, har dock resulterat i en färsk proposition, med steg åt rätt håll:

  • Företag som inte informerar Läkemedelsverket när brist uppstår ska kunna få böta upp till 100 miljoner kronor
  • Det införs skyldighet för apotek att ha viss lagerhållning, »anpassad till konsumenternas behov på den marknad som apoteket verkar på.«
  • Läkemedelsverket och E-hälsomyndigheten ska ta fram en nationell lägesbild över tillgång och förbrukning av läkemedel och medicin­tekniska produkter.
  • Jodtabletter ska kunna delas ut vid en “radiologisk nödsituation” vilket idag hindras av lagen om handel med läkemedel.

Men viktiga delar fattas:

  • Propositionen saknar krav om regioners och kommuners skyldighet att hålla beredskapslager för kris. Frågan skjuts på framtiden, trots att det, som utredaren skriver, är »kommuner och regioner som ansvarar för hälso- och sjukvård i hela hotskalan» och att skyldigheten gäller »i alla lägen.«
  • Att återfå en myndighet med helhetsansvar för att komma tillrätta med läkemedelsbristen, som föreslogs i en rapport om Sveriges läkemedelsförsörjning blev det inte, trots att en sådan fungerade utmärkt före omregleringen och dessutom höll priserna nere.

Det är illa. Läkemedel är inte vilken vara som helst, eftersom ett antal “kunder” riskerar att dö vid brist.

Att inte få livsviktig medicin är en akut samhällskris, där kommersiella intressen måste stå tillbaka för folkhälsan.

 

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena