Skandalös tystnad om attackerna

Regeringen klarar inte av att hålla två tankar i huvudet samtidigt. 

Befolkningen i Libanon uppfattar de senaste dagarnas sprängningar av personsökare och walkie-talkies som terrorattacker.

Och hur skulle de kunna uppfatta det på något annat sätt?

Israels säkerhetstjänst hade ingen aning om vilka som bar på de sändare de hade apterat med sprängmedel. De antog att det var Hizbollahanhängare, men de visste inte.

Ändå tryckte de på knappen.

EU:s utrikeschef har fördömt attackerna, liksom Spanien och flera andra EU-länder

I den första attacken dödade över tio personer, varav ett barn och skadade omkring 2 750 människor skadats. Sjukhusen fylldes av blodiga offer. Kaos utbröt.

I den andra attacken exploderade walkie-talkies som dödade minst 20 personer och skadat över 450.

I vilket annat sammanhang som helst hade detta kallats för just terror.

Det är dessutom en enorm upptrappning av konflikten, och allt fler talar för att

Men den svenska regeringen väljer tystnad och vaghet. I SVT Morgon i går sade utrikesminister Maria Malmer Stenergard: ”Vi vet fortfarande inte vad som hänt.” ”Det är för tidigt att uttala sig för alla omständigheter är inte kända.”

Hon sade också att EU måste samla sig och att Sverige följer vad EU gör.

Men EU:s utrikeschef har fördömt attackerna, liksom Spanien och flera andra EU-länder.

Malmer Stenergard kunde inte sträcka sig längre än till formuleringen att det alltid är ”allvarligt när människor drabbas.”

Större flathet är svårt att tänka sig från en svensk regering.

Tyvärr följer det ett mönster.

Sverige vägrar till exempel att ta emot skadade från Gaza, trots att EU:s hälsovårdskommissionär Stella Kyriakides uppmanat medlemsländerna att göra det. Enligt WHO är 10 000 personer i behov av akut hjälp efter Israels attacker. Många av dem har fått sina skador av attackerna, men det handlar också om patienter som inte längre kan få vård på sjukhusen i Gaza eftersom de är sönderbombade.

I SVT på fredagen uppgav utrikesminister Maria Malmer Stenergard att skillnaden mellan att ta emot skadade från Ukraina och från Gaza är att regelverket är annorlunda. Ukrainare har viseringsfrihet till Sverige.

Det är en av de märkligaste undanflykterna man kan tänka sig från en svensk minister. Viseringsfriheten är ett politiskt beslut, och det vore enkelt för regeringen att lägga fram förslag som gjorde det möjligt att snabbt ta emot skadade från Gaza, som många andra EU-länder redan gjort.

Sverige valde också att lägga ned sin röst när FN:s generalförsamling i veckan röstade om att de israeliska bosättningarna på palestinsk mark måste upphöra. Motiveringen från Malmer Stenergards sida var att en tvåstatslösning inte underlättas av sådana krav.

Även detta är en märklig ståndpunkt mot att det är bosättningarna kanske mer än något annat som hindrar en tvåstatslösning.

Men mönstret är som sagt tydligt, och den svenska regeringens tystnad när det gäller den eskalerande situationen i Mellanöstern är direkt skandalös.

Det borde ju gå att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Alla med mänskliga rättigheter som rättesnöre måste fördöma terrorattackerna den 7 oktober, som dödade 1 200 israeler och tog ytterligare 250 som gisslan. Det hindrar inte att man som stat kräver att bosättningarna upphör, eller fördömer det brutala våldet mot civila i Gaza eller de urskiljningslösa attackerna i Libanon. Eller att man för den delen tar sitt humanitära ansvar och hjälper skadade från regionen.