Kritiken mot Skånetrafikens kampanj missar en viktig parameter: de maktförhållanden som råder mellan arbetstagare och arbetsgivare. Tacksamhet är något som är starkt politiserat i dag, skriver Sara Abdollahi i en krönika.
När Skånetrafiken nyligen lanserade sin utomhuskampanj i Lund kunde man på en av reklampelarna se arkitekten Layth Al-Haydar som blev busschaufför. Han var en av flera andra högutbildade som numera körde buss.
Ett yrke som enligt många av de som kom att kritisera kampanjen inte är fint nog.
Kritikerna var inte nådiga, varken på Skånetrafikens facebooksida eller i människors privata flöden.
Men kritiken stannade inte där.
Frilanskommunikatören och lärarstudenten Teysir Subhi, skrev i en artikel på Svt Opinion att kampanjen visar på ett klassförakt. För Subhi synliggjordes svårigheten för oss som rasifieras att göra en klassresa trots investering i hög utbildning.
Vidare menade hon att klassföraktet också riktade sig mot busschaufförerna som inte är akademiker, vita som icke-vita.
Vänsterpartiets riksdagsledamot Daniel Riazat, skrev i Expressen att den strukturella rasismen måste stoppas.
»Bilden representerar inte en enskild individ i ett vakuum. Den bekräftar och normaliserar en rasistisk samhällsstruktur som förstört och förändrat för hundratusentals människor«, skrev Riazat.
Stefan Svalö (S), ordförande i kollektivtrafiknämnden, region Skåne, tog till sig av kritiken. Enligt honom kommer inte den här typen av kampanjer upprepas igen.
Tyvärr finns det i offentligheten en tendens i dag att gärna klumpa ihop antirasister till en homogen massa.
Kanske är det just därför de åsikter som fick mest gehör när det gäller kritiken av Skånetrafikens kampanj, var de röster som likt de ovan, tyckte att det främst handlade om klassförakt, representation och strukturell rasism.
Att kampanjen bidrog till ett sätt att bevara klassklyftor och bekräfta arbetsgivares övertag över arbetstagare, var det få som tog till orda om. Inte heller att kampanjen avpolitiserar valfrihet och tacksamhet i ett samhälle där båda dessa är högst politiserade.
SvD Näringsliv intervjuar Layth Al-Haydar som själv säger att han är nöjd.
Samtidigt kan man i svaret urskilja att han ändå inte valde att köra buss, utan han skälet är att han inte klarade av arkitektutbildningen. Förövrigt något som många av oss som är barn till mammor och pappor som invandrat till Sverige erfar hända, om inte oss, så våra föräldrar.
Det fungerar inte att avpolitisera genom klyschor som valfrihet när vi lever i ett samhälle där få har förmånen att välja helt fritt. För kan den som är beroende av sitt arbete och sin lön verkligen vara helt öppen i en tidning som alla kan läsa, även chefen och framtida arbetsgivare?
2015 kunde man läsa om hur Skånetrafiken sade nej till en SD-kampanj, vilket fick SD att rasa.
Kan man sin antirasism vet man skillnaden mellan strukturell rasism och den rasism som ett parti som SD ger uttryck för.
Men både typer av rasism behöver adresseras och tas på allvar så att de rent konkret kan bekämpas. Det går inte att säga att en form av rasism eller antirasism är mer viktig än någon annan.
Däremot är det i slutändan enklare att genom representation bygga upp ett varumärke och med hjälp av det framstå som öppen, tolerant och inkluderande. Som Skånetrafiken har visat kan anställda användas som posterboys och företagets varumärke som mångfaldskramare och i takt med tiden skjuts i höjden.
Då skapas en falsk antirasism där företaget kan tjäna ytliga goodwill-poäng utan att se över anställdas arbetsvillkor.
Så bevaras klassklyftor och strukturell rasism.
Därför kan antirasister se Skånetrafikens respons på kritiken som en seger. Men det är en ytterst liten seger i ett samhälle med så stor segregation mellan chaufförer och arkitekter, centrum och periferi, opinionsbildare och människor som gör sig så osynliga som möjligt för att de inte har råd att framstå som bråkiga.
I tider då antirasismen blir hörd finns det goda skäl att inte enbart dröja kvar vid att kritisera bilder, utan också synliggöra vilka skeva maktförhållanden som finns där bakom bilderna. Att fråga sig vad som gör att bilderna ens är möjliga att skapa?
Sara Abdollahi, skribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
