Det är bra att Lars Ohly låter övertygad när han säger att socialdemokraterna kommer att gå till val på att bilda en koalitionsregering. Och att vänsterpartiet kommer att få plats i den. Han gör som partiledare ska göra: säger det väljarna vill höra. Men vill vänsterpartiet på allvar ingå i en koalitionsregering med (s) och (mp)? Om man lyssnar noga så är det annat ljud i (v)-skällan. Vänsterpartiet vägrar nämligen att kompromissa. Nej, sådant gör inte riktiga socialister och feminister. De håller fanan högt och fläckfri.
Samtidigt som idealen hålls högt ska vänsterpartiet bli ett gladare parti. De ska knacka dörr och sprida politiken ut i stugorna och till folket. Partiideologen tillika Flammans chefredaktör Aron Etzler är mannen som har fört modellen till Sverige med Norge som förebild. Frågan är bara om (v) har tillräckligt med partifolk som kan leva upp till förväntningar ställda från partiideologer.
Vänsterpartiets problem är att de aldrig slutar att prata i paradoxer. Ohly påstår att han vill regera med (s) och (mp) i en rödgrön regering men menar att det inte behövs en gemensam valplattform. Det är partierna för olika för, menar han. Då är det relevant att fråga Ohly hur han tror att det ska gå att regera ihop.
Ett annat led i att bli det vardagliga vänsterpartiet är att göra upp med kommunismen och bli "en del av en europeisk vänstertradition". Det händer i juni i år. Men det är inte första gången uppgörelser äger rum. I artikeln Flykten från historien i Arena 1/08 skriver jag om vänsterpartiets tidigare uppgörelser med sin historia. Alltför halvhjärtade för att de ska betraktas som trovärdiga. Efter att ha läst alla intervjuer och lyssnat på Ohly i går verkar vänsterpartiet fortsätta gå i samma gamla hjulspår. Vänsterpartiet har genom tiderna haft två parallella historieskrivningar. Den ena handlar om det exceptionella partiet, det vill säga det enda riktiga vänster- och numera också feministiska alternativet för alla radikala. Den andra är berättelsen om den jagade socialisten. Lars Ohly pratade om nidbilder underblåsta av politiska motståndare i går. Ja, så brukar det gå till i politiken.
Trovärdighet är ett partis största kapital och trovärdig politik förs inte genom låtsashybris och tal om att Mona Sahlin har ställt sig i kö för att erbjuda (v) ministerposter i en imaginär rödgrön regering. Det är dags för Ohly att skärpa sig och börja ta den övriga vänstern på allvar och tänka på hur alliansen ska motas till nästa val. De ensamma dörrknackningarna i Hallonbergen är ett bra försök men räcker inte till för regeringsskifte.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
