Varför är det så tyst från Margot Wallström när Israel trappar upp sin bosättningspolitik i en aggressiv takt?
Ibland knyts historiens trådar samman till en väv, bildar en enhet och ett sammanhang. Som nu.
För femtio år sedan, 5 juni 1967, regnade israeliska bomber över egyptiska flygfält. Krigets omritade gränser inledde Israels halvsekellånga ockupation av Västbanken, något som ännu i dag är det kanske enskilt största hindret för varaktig fred. I år är det dessutom tio år sedan terroristorganisationen Hamas, efter ett inbördeskrig med Fatah, tog makten på Gazaremsan. Sedan dess har inga val genomförts.
Och den här veckan meddelade Avigdor Lieberman, Israels försvarsminister, att Israel ska bygga ytterligare 8 345 bosättningar på det ockuperade Västbanken, varav drygt 3 000 ”för omedelbart uppförande”. Nyheten har flugit under radarn för svenska medier. Trots att det är en aggressiv upptrappning av Israels politik på de palestinska områdena. Och trots att, som Lieberman understryker, det är den största expansionen av illegala bosättningar sedan 1992.
Den amerikanska administrationen — mitt i ett inferno av utredningar och skandaler — har mött utvecklingen med tystnad. Inte heller den svenska regeringen har reagerat på Israels planer.
Det är ett problem.
För bara det senaste året har över tusen palestinska hem rivits för att ge plats för olagliga israeliska bosättningar. I dag bor 600 000 israeliska bosättare på ockuperad mark i östra Jerusalem och på Västbanken.
Enligt människorättsorganisationen Amnesty dödar israelisk militär civila palestinier, ”inklusive barn” i både Israel och i de palestinska områdena. Dessutom grips tusentals palestinier ”som motsätter sig Israels fortsatta militära ockupation”. Amnesty framhåller också att fångar utsätts för tortyr och brutal behandling och fängslas utan rättegång, ”i strid mot internationell lag”.
Vad staten Israel sysslar med är inte bara en aggressiv och farlig politik i regionen. Det är också ett systematiskt och rasistiskt förtryck av palestinier.
Just därför är tystnaden och passiviteten så förbryllande.
Utrikesdepartementets egna rapporter om situationen i Israel och Palestina rymmer relevant och skarp kritik av situationen. Den svenska regeringen har också, sedan tillträdet 2014, förtydligat ställningstagandet i konflikten, inte minst genom erkännandet av staten Palestina.
Just därför är tystnaden och passiviteten så förbryllande.
Konflikten mellan Israel och Palestina är komplex och infekterad. Men det utesluter inte att omvärlden skärper tonen mot en israelisk stat som systematisk förtrycker palestinier. Utrikesminister Margot Wallström måste stå upp mot det förtryck och den destabiliserande politik som hotar hela regionens säkerhet. Om inte nu, så när?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
