ledare De upplopp och kravaller som skakar om Sydafrika är en påminnelse om hur våldet är en del av landets historia. Den utmaning som president Cyril Ramaphosa och ANC står inför är gigantisk.
De främlingsfientliga kravallerna riktade mot migranter har skakat om Sydafrika. De utlöstes av mordet på en busschaufför som hade konfronterade några knarklangare. I Sydafrika sprids föreställningen att knark kan förknippas med migranter. Upploppen och dödsfallen är djupt upprörande och oroande. Våldet har skenat. I andra afrikanska länderna riktas protester och demonstrationer samtidigt mot Sydafrikas beskickningar. Ambassadörer har kallats hem. Fotbollsmatcher mot Sydafrikas Bafana Bafana har ställts in. President Cyril Ramaphosa har hamnat i en djup politisk och diplomatisk kris. I grund och botten handlar den också om de vägval landet gjort och vilka möjligheter Sydafrika har att vända den negativa utvecklingen och överbrygga de djupa spänningar som fortfarande präglar landet ännu några decennier efter att Apartheidsystemet monterades ner.
Våldet mot migranter är dessvärre inget nytt i Sydafrika. Kravaller och dödsfall har inträffat flera gånger tidigare. Sydafrika är ett stort land och en i jämförelse med många andra afrikanska länder attraktiv ekonomi. Sydafrika har helt enkelt dragit till sig migranter från en rad olika afrikanska länder som söker en utkomst och en bättre framtid för sig själva och sina familjer. Men de betraktas ofta med misstänksamhet från många sydafrikaner.
Sydafrikas historia kastar härvidlag sina mörka skuggor över landet. Våldet är en del av landets historia. Apartheidsystemet upprätthölls med ett extremt starkt våldsmaskineri som spelades ut i en strikt kontroll över människor och kåkstäder. Samtidigt var Sydafrika extrem slutet och isolerat. Landet hade en omfattande statlig kontroll också över ekonomin. Apartheidregimen hade en strikt kontroll över gränserna inte minst för att stoppa stöd till ANC. Precis som DDR var landet stängt, fast av andra skäl. Stora delar av omvärlden, inte minst Sverige, bojkottade Sydafrika i protest mot det extrema förtrycket.
ANCs politiska program formades av efterkrigstidens föreställningar om befrielse och demokratisering på någon slags nationell socialistisk grund. Men den positionen var mycket svår att hålla fast vid efter 1989 då globaliseringen tog fart.
Tillväxten har inte fördelats rättvist. Klyftorna har ökat. Många har blivit rika, en del mycket rika.
När Nelson Mandela som ny ledare för det demokratiska Sydafrika kom till World Economic Forum i Davos hade han med sig ett färdigskrivet tal baserat på ANCs program. Mandela lyssnade av stämningarna och slängde talet och öppnade inför världens ledande makthavare istället upp för utländska investeringar Sydafrika. De främlingsfientliga kravallerna hösten 2019 har som en händelse som ser ut som en tanke brutit ut samtidigt som World Economic Forum arrangerar ett toppmöte i Kapstaden. Flera afrikanska länder har ställt in sitt deltagande. Säkert till Cyril Ramaphosas förtret.
ANCs ekonomiska politik efter maktövertagandet gick ut på att ställa om en mycket sluten ekonomi till den globala ekonomins nya realiteter. Den har lett till en ökning av BNP vilket inneburit att många lyfts ur fattigdomen. Men samtidigt präglas den sydafrikanska ekonomin av samma mönster som resten av världen. Tillväxten har inte fördelats rättvist. Klyftorna har ökat. Många har blivit rika, en del mycket rika. Samtidigt ligger arbetslösheten nu på närmare 30 procent, en förfärande siffra. Från att ha minskat har andelen som lever i fattigdom ökat. 30 miljoner lever i fattigdom. Sydafrika är ett världens mest ojämlika länder (räknat utifrån den så kallade ginokoefficienten).
ANC har introducerat olika former av omfördelande stöd, men dessa förslår inte när fördelningen i själva ekonomin är så pass orättvis och så många står utanför arbetsmarknaden. ANCs dilemma är också att Nelson Mandelas historiska insats, att övergången till demokrati kunde ske på så pass fredligt, hade ett pris. Den ekonomiska makten och de vitas kontroll över företag och jord lämnades i stor utsträckning orörd. Trots program för omfördelning av jord har dess orättvisor bara fortplantats och stegvis skapat en växande frustration. Om Sydafrika skulle gå Zimbabwes och Mugabes väg och driva bort de vita skulle landet få stora interna problem och konflikter med omvärlden. Samtidigt är det värt att påminna om att många vita tillskansade när svarta tvångsförflyttades under apartheidregimen. Och redan nu håller landet på att brytas isär, på grund av orättvisor och svag ekonomisk utveckling. Den senaste tiden främlingsfientliga upplopp är bara toppen på ett socialt explosivt politiskt landskap.
ANC har år efter år tappat stöd eftersom jobben har uteblivit, skolorna är undermåliga och livet inte har förändrats tillräckligt mycket för stora grupper. ANC är också internt splittrat. Jacob Zumas ledarskap präglades en iögonfallande korruption för egen vinning. Men här finns ett större problem som kan beskrivas som en ”kidnappning av staten ” av starka ekonomiska intressen.
Cyril Ramaphosa som utmanade och vann maktkampen över Jacob Zuma tillhör ANCs gamla garde. Han spelade en avgörande roll under övergången till demokrati och är en av författarna bakom det demokratiska Sydafrikas författning. Han förlorade sedan maktkampen i ANC och lämnade politiken. Den tidigare fackföreningsledaren gjorde under lång tid karriär i näringslivet och är i dag en av Sydafrikas rikaste män. I sig en berättelse om landets utveckling. Nu är Ramaphosa tillbaka i politiken. Den utmaning ANC under hans ledning nu står inför är gigantisk. Lika stor och lika avgörande som när ANC banade väg för demokratin i början av 1990-talet. De främlingsfientliga upploppen bara ännu en påminnelse därom.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
