Välfärdens långsiktiga finansiering är "välfärdspolitikens klimatfråga" hävdar Per Borg, före detta socialdemokratisk statssekreterare, i nygamla ESO:s första rapport och i en debattartikel i DN. Budskapet är att medborgarna måste betala mer av framtidens välfärd ur egen ficka.
Ingen kan förneka att detta är en angelägen diskussion. Flera långtidsutredningar, senast förra årets, har pekat på det långsiktiga glappet mellan resurser och behov av offentlig välfärd i framtiden. Frågan har behandlats i en rad rapporter från Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Det är kort sagt en allmänt etablerad sanning. Men också ett politikområde som döljer sina blindspår och ideologiska kontroverser.
I grunden handlar det om klyftan mellan den ökande privata konsumtionen och den hårt trimmade offentliga välfärdsproduktionen. Den tekniska utvecklingen innebär att vi i dag får mer teve för pengarna jämfört med 1975. Men den offentliga sektorn har ont om pengar. Detta är paradoxen. Vi blir rikare men har inte råd med mer offentlig välfärd.
Det finns flera förklaringar. Tjänsteproduktion, särskilt personalintensiv omsorg, är mycket svårare att effektivisera än industriell varuproduktion och blir därför relativt sett dyrare. Samtidigt innebär teknik- och kunskapsutvecklingen att vården har blivit mycket bättre och kan bota allt fler sjukdomar och krämpor. Men det kostar också mer. Människors efterfrågan på sådant som rör den personliga vällevnaden och hälsan ökar också när vi generellt sett blir rikare. Vidare blir den svenska befolkningen äldre och kräver mer vård och omsorg i framtiden.
En allmänt accepterad restriktion är att skatterna inte kan öka ytterligare. Dagens skattekvot är emellertid inte given, den har dessutom gått ner de senaste åren. Skatterna är en politisk fråga. Här finns också en spänning mellan höger och vänster. Men höjda skatter lär inte lösa hela det underliggande finansieringsproblemet. Därför lyfts ökad privat finansiering fram som ett alternativ. Långtidsutredningen vill ha en statlig utredning om en ökad privat finansiering. Men ökade privata inslag kräver en väl utvecklad styrning. Generellt har de privata inslagen redan ökat. Vi betalar i dag mer för ett sjukhusbesök än anno dazumal. Balansen mellan samhällets och individens ansvar bör diskuteras och det kräver också en genomtänkt strategi. Privata inslag kan mycket väl underminera den gemensamma finansieringen och solidariteten i samhället. Konkurrens är generellt bra, den kan effektivisera och sänka kostnader. Men erfarenheterna visar att total etableringsfrihet som i Vårdval Stockholm leder till ökade kostnader, vilket motverkar syftet.
Ekonomer brukar anta att produktivitetsutvecklingen i den offentliga sektorn är noll. Detta är ett orimligt antagande. Kommunals Lars-Åke Almqvist menar i SKL:s skrift Tjugo samtal om välfärdens finansiering på sikt att en bättre organisation kan effektivisera den offentliga sektorn. Och LO-ekonomerna menade i rapporten "Har vi råd med välfärd?" från 2004 att en viss skattehöjning och effektivisering i den offentliga sektorn innebär att framtidens välfärdskalkyl går ihop. Har "alarmisterna" rätt? Eller kan vi "sitta still i båten"? Svårt, för att inte säga omöjligt att förutse. Desto större skäl att bejaka Per Borgs förslag om en offentlig utredning med bred politisk förankring för att bedöma problemets omfattning och förslå åtgärder för att avvärja hoten mot välfärdsstaten.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
