Skattesänkarlobbyn löser inte samhällsproblemen

debatt Marknaden kommer aldrig att fixa den nödvändiga klimatomställningen. För det krävs resurser – och politik. Inte skatterabatter för de förmögnaste.

Det är motvind för nyliberalismen under nådens år 2018. Drömmen om den slimmade staten och marknadens överhöghet grusades möjligen redan under med finanskrisen 2008. Den otyglade kapitalismen mötte motstånd. Samtidigt gör det nationalkonservativa klimatet inför det svenska riksdagsvalet att nyliberalismens paradfrågor trängts undan.

Kluvenheten märks inte minst inom det gamla högerpartiet. När moderatledaren Ulf Kristersson tidigare i år intervjuas om marginalskatterna för de högsta inkomsterna vågar han inte lova någon större reform. Samtidigt deklarerar han: »marginalskatten måste ned och allt över 50 procent kommer vara ett problem«. Kristersson kallar skatterna ”konfiskatoriska”

Den nyliberala grenen av svensk höger trummar ivrigt in lågskattesamhällets lov. I rapporten 50 frihetsreformer som Sverige behöver,  publicerad av näringslivets tankesmedja Timbro, är kravet om sänkta skatter för de förmögnaste ett av nyckelförslagen:

»Förmodligen är marginalskatterna så höga att en skattesänkning skulle leda till ökade skatteintäkter, eftersom lägre skatt sporrar människor att arbeta mer och tjäna mer pengar. Därför förespråkar vi ett avskaffande av inte bara värnskatten utan av hela den statliga inkomstskatten.«

Tankefiguren är lika gammal som falsk. Sänks skatten för de med allra högst inkomster kommer hela ekonomin – som under ett trollspö – växa exponentiellt och statens inkomster öka.

Sänkta marginalskatter för höginkomsttagare får inte ekonomin att växa.

Häromdagen hakade tidigare moderatledaren Carl Bildt på Timbrotåget via Twitter. ”Sänkt marginalskatt är en viktig framtidsfråga” för att ”det måste löna sig att arbeta”. Till sitt stöd länkar Bildt till statistik som visar att Sverige beskattar de som tjänar dubbelt så mycket som genomsnittet högst bland OECD-länderna.

Problemet för Bildt, Kristersson och högern i stort är att argumentationen saknar stöd i verkligheten. Sänkta marginalskatter för höginkomsttagare får inte ekonomin att växa, enligt forskarna. Snarare tvärtom. Från fyrtio- till sextiotalet hade USA en högsta marginalskatt om 90 procent – och rekordhög tillväxt. Samma mönster finns i Europa.

För den som lyssnar till högerns retorik är det lätt att få intrycket att Sverige straffbeskattar befolkningen till armod. I själva verket är det bara 0,7 procent av befolkningen som omfattas av en skattesats på över 50 procent.

Fixeringen vid skattesatserna för de förmögnaste handlar i stället om något annat. Moderaterna är helt enkelt ett parti som finansieras och backas upp av mäktiga ekonomiska intressen. Annorlunda uttryckt: partiets politik speglar maktstrukturen i samhället.

Politik handlar om ideologi – och om synen på hur vi ska organisera samhället. Skatter är ett lysande verktyg för att kompensera för det mest orättvisa en människa kan drabbas av – att födas. Varken du eller jag har ju valt vilken familj, vilka ekonomiska resurser eller vilka nätverk vi föds in i.

Ett progressivt samhälle ser det därför som sin viktigaste uppgift att omfördela resurser för att skapa jämlika villkor.

Så medan högern skriker sig hes om bolsjevikiska skattenivåer – och dammar av utdömda idéer – gör vi andra bäst i att fokusera på verkliga samhällsproblem.

Sommarens bränder och dystopiska värmebölja berättar något viktigt. Marknaden kommer aldrig att fixa den nödvändiga klimatomställningen. För det krävs resurser – och politik. Inte skatterabatter för de förmögnaste.

Kanske är det just där vi ska börja. Fundera över om det inte är dags att återinföra förmögenhetsskatten, som regeringen Reinfeldt avskaffade 2007. Eller göra fastighetsskatten progressiv och rättvis mellan boendeformer. Och snickra på en lyxskatt som gör miljöskadlig överflödskonsumtion dyrare och styr om resurser till gemensamma behov.

I slutändan är det just där vi finner politikens viktigaste konfliktlinje – allmänintresse mot särintresse.