Ledare Det finns mycket att säga om LAS-uppgörelsen, på gott och ont. Men desto mer intressant är att det inte talats särskilt mycket om vem som ska betala notan och för vem. Och har någon ens nämnt fördelningseffekten?
Det finns mycket att säga om LAS-uppgörelsen och vad den i praktiken innebär, på gott och på ont. Den stora bidragande orsaken till att Kommunal och IF Metall sa ja till överenskommelsen är att rätten till vidareutbildning och kompetens för de anställda förstärks genom ett nytt omställningsavtal, som bland annat innebär att den som har arbetat hos en arbetsgivare i totalt 8 år kan utbilda sig med 80 procent av sin lön under ett år, samt att visstidsanställda och personliga assistenter för första gången ingår i omställningsavtalet.
Det är inte en dag för tidigt att visstidsanställda i stort får bättre arbetsvillkor, i synnerhet personal inom hemtjänst och äldreomsorg, som nu får rätt till den kompetensutveckling de tidigare uteslutits från. Rätten till kompetensutbildning är tänkt att fungera som »en effektiv hjälp att få ett nytt arbete efter uppsägning och också en rätt och möjlighet till kompetensutveckling under och efter anställning och på så sätt stärka individens framtida ställning samt öka anställningsbarheten på arbetsmarknaden«.
Detta är naturligtvis alldeles utmärkt, inte minst genom att det blir ett sätt att öka chansen att få en fast anställning inom vård och omsorg, en sektor som dels har ett stort personalbehov och dels har tvingats anställa många kortutbildade, i värsta fall outbildade. Kommunalarbetaren har till exempel uppmärksammat att man i Halmstad och Göteborg sökt helt outbildad personal med lockropet att »erfarenhet är bra, men inte nödvändigt«.
Varför ska skattebetalarna betala för att redan högutbildade som inte riskerar att bli arbetslösa ska kunna studera?
Men desto mer intressant är det att det inte talats särskilt mycket om vem som ska betala notan och för vem. Och har någon ens nämnt fördelningseffekten? Om man jämför bidragsdelen av det nya studiestödet som är den dyraste insatsen, blir det cirka 7,5 miljarder i kostnad för staten och knappt en miljard för parterna.
Rapporten Underlag för fortsatta förhandlingar visar att när man tittar närmare på det nya statliga studiestödet och det kompletterande avtalade studiestödet i olika inkomstskikt kan man se att det inte är låginkomsttagarna som främst är målgruppen som får ta del av det statliga stödet, utan snarare den redan välbemedlade medelklassen.
Kompetensutvecklingssatsningen som kostar är bidragsdelen, som de med låga inkomster inte ens kommer kunna nyttja fullt ut. Det kompletterande kollektivavtalade stödet ersätter inkomster från cirka 25 000 kronor. Men tittar vi på de tio sämst betalade yrkena, som är (kvinnodominerade) hemservicepersonal, kafébiträden, marknadsundersökare, servicearbetare, kassapersonal, städare, restaurang- och köksbiträden, butiksdemonstratörer, barnskötare och taxichaufförer, ser vi att ingen av dem tjänar mer än drygt 24 000 kronor i månaden.
Att staten betalar för kompetensutveckling för dem med låg utbildning och otrygga villkor är självklart och ett måste. Men varför ska skattebetalarna betala för att redan högutbildade som inte riskerar att bli arbetslösa ska kunna studera?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
