Skitfrågornas tyranni

Vi ser samma fenomen här hemma som utomlands, att skitfrågornas tyranni växer i politiken. Hur statsråden tvingas avsätta en arbetsdag i veckan åt att svara på vad som ofta är rena bygdefrågor i riksdagen. Att mediernas krav på one-liners från ministrarna trasar sönder deras arbetsdag. Det säger sig självt att det då inte blir så stort utrymme för långsiktigt tänkande.

Att ligga steget före och parera problemen innan patienten har blivit sjuk har i alla tider varit en politisk dygd. Men den kollektiva handfallenheten inför finanskrisen, som kunde förutses mer än ett år innan Lehman Brothers gick i konkurs, är bara ett exempel på svag politisk förmåga att spana in framtiden.

Frågan om hur regeringen ska bli mer långsiktig i sitt handlande diskuteras i en studie som statsvetarna Tommy Möller och Magnus Erlandsson har gjort för regeringens numera nedlagda Globaliseringsråd. Det är på många sätt en förskräcklig läsning. Ingen i statsministerns stab ägnar sig åt långsiktiga frågor. Utredningsväsendet förfaller. De politiska partierna har blivit kortsiktiga kampanjorganisationer, utan särskilt mycket långsiktigt tänkande.

Teknokraterna som har svärmat kring Globaliseringsrådet är alla övertygade om att det finns beslut som är "rätt", att mer av expertstyre och mindre folkstyre ska stärka Sveriges konkurrenskraft i världen. Så därför landar Möller och Erlandsson i att föreslå färre riksdagsledamöter, så att regeringen får arbetsro, och att statsministern bör få en särskild analysenhet för långsiktiga frågor. Men löser man därmed några problem alls?

Det är fara värt att en sådan analysenhet inte får några arbetsuppgifter om statsministern heter Göran Persson, som på sin tid sa att hans främsta mål var att vinna slaget om varje dags dagordning. Eller heter Fredrik Reinfeldt, som säger sig vilja ta ekonomiskt ansvar, men inte talar om vad han vill göra. För utan en inre kompass går det inte att formulera några hypoteser om problem som väntar.

Eftersom partiernas ledningar har avpolitiserats är nog fler experter "där uppe" fel medicin. Utan då handlar det i stället om att försöka öka det politiska trycket "där nere". Ett sätt kan vara att rejält plussa på det statliga partistödet och samtidigt öronmärka att, låt oss säga, en fjärdedel ska gå till långsiktiga analyser av möjliga framtida trubbel. Och att tillräckligt mycket pengar finns för att diskutera resultatet av dessa tankemödor.

Men vill svenska folket diskutera långsiktiga frågor? Absolut. Det finns ett tyst raseri över väljarföraktet och skitfrågornas tyranni.