Skolan förlorare på regeringstrasslet

ledare Om regeringsombildningen misslyckas faller förslaget om en mer likvärdig skola. 

Så gick tidsfristen ut. Utan att Vänsterpartiet får en uppgörelse om pensioner med Socialdemokraterna blir det ingen ny statsminister imorgon. Det är förstås lätt att fokus i bevakningen av Magdalena Anderssons försök till regeringsbildning hamnar på vad Vänsterpartiet vill vinna på en förhandling, men det är också viktigt att hålla ögonen på vad som står på spel. Vad som riskerar att gå förlorat om partierna inte kommer överens.

Jag är rädd att skolan blir en av de större förlorarna om partierna misslyckas och vi får en höger-regering eller till och med en fortsatt övergångsregering fram till valet.

Skoldebatten på den borgerliga sidan lider svårt av brist på saklighet och konkretion.

Minns hur det gick med Skolkommissionen 2017. Flera av förslagen där pekade i samma riktning som Björn Åstrands förslag i Likvärdighetsutredningen från 2020, men efter en skickligt iscensatt kampanj med kraftig och ofta osaklig kritik – minns tombolan – avfördes kommissionen snabbt ifrån dagordningen. Förslagen föll i glömska. Det tog tre år till innan tiden var mogen för nya förslag från en ny utredning.

Sedan dess har det snart gått ytterligare två år. Det finns färdiga och remissbehandlade utredningsförslag för ökad likvärdighet i skolan. Regeringen Löfven annonserade tidigare i höstas att en proposition ska komma i vår. Om regeringombildningen misslyckas blir det inget av det. Vänsterpartiets, och naturligtvis även Centerns, hållning i andra profilfrågor riskerar att ske till ett högt pris för skolan. Men spelar det någon roll? Skulle en proposition få stöd i riksdagen?

Det är naturligtvis svårt att sia om det, men kring åtminstone några av likvärdighetsutredningens förslag finns chansen. Främst då när det gäller förslagen om samordnad antagning. Att det faktiskt läggs en proposition är dock viktigt i sig, även om viktiga förslag om ersättningsnivåer och köer skulle röstas ned. Ja, faktiskt även om en proposition skulle röstas ned i sin helhet.

Skoldebatten på den borgerliga sidan lider nämligen svårt av brist på saklighet och konkretion. I radio, TV och tidningar kommer borgerliga politiker undan med felaktiga påståenden om bussning och om att kötid är nödvändigt för att det ska finnas valfrihet. De kommer undan med med uddlösa förslag på formen ”alla skolor ska vara bra skolor”, eller hopp om att problemen på skolmarknaden ska lösa sig med icke-politik som ”förtroendefull samverkan”.

Det är först när det finns skarpa förslag att rösta om som partierna kommer tvingas ut på banan. Ska ersättningen till fristående skolor vara lägre än till kommunala eftersom kommunerna har ansvar för alla elever i alla delar av kommunen oavsett hur olönsam en skola blir? Ska föräldrarnas möjligheter att hänga på låset när kön till en populär skola öppnar avgöra vilka barn som får plats? Ska friskolorna få sköta sin egen antagning utan insyn? Den dag riksdagen röstar om förslag om ökad likvärdighet och åtgärder mot segregation måste partierna visa var de står. Är ni med eller emot? Utan proposition – inget skarpt läge där partierna tvingas visa korten.

En proposition är också viktig för att hålla skolfrågorna levande, både inför valrörelsen och inför nästa mandatperiod. Det jobb som gjorts får inte lämnas ogjort. Det gäller både det hårda arbete som gjorts för att vända debatten om marknadsskolan, ofta av aktivister som med små medel uträttat stordåd utanför partierna, och gediget utredningsarbete som remissbehandlats och resulterat i konkreta lag- och författningsförslag. För varje gemensamt finansierad skola som marknadskrafterna tar över blir det dessutom allt svårare att ta tillbaka kontrollen över skolväsendet. Vi närmar oss snabbt ett läge där de stora koncernerna är ”too big to fail”. Det är helt enkelt bråttom att genomföra reformer om utvecklingen ska kunna vändas.

Likvärdighet och skolsegregation måste vara en parameter i regeringsförhandlingarna.