Skolan och den hunsade staten

Ledare Överkompenserade privata skolor, stora vinster och ingen möjlighet för kommunerna att hantera segregationen. Så fungerar marknadsskolan.

Den som försvarar Sveriges skolsystem i dag försvarar många saker, men inte en fri marknad. I Johan Enfeldts nyutgivna bok Vad får du för skolpengen? blir detta tydligt Boken plockar effektivt isär försvaret för nuvarande system.

Mest slående är de kompensatoriska mekanismer som byggts in, att varje satsning för att se till att den kommunala skolan klarar sitt uppdrag måste betyda mer bidrag till friskolor. Detta trots att friskolor inte har samma krav på att skapa likvärdig och lokal utbildning för elever.

Vid det här laget har de flesta av oss nog börjat tvivla på vinster i välfärden. Men man kan fortfarande bli förvånad av marknadsskolan. Den är inte bara dyr, då det som skulle kunna gå till offentlig verksamhet plockas ut i privat vinst trots att det behövs annorstädes.

Mer reglering av vinst riskerar att skapa ännu en pengaslukande mardröm i form av administrativa kostnader likt det som har hänt i sjukvården. Marknadsskolan bakbinder även politiker som ska styra skolan – var den ska vara och vad den ska klara.

Så tänker dock inte en börsnoterat friskolekoncern, och ingen tvingar dem. 

Den kommunala skolan har enligt lag ett kompensatoriskt uppdrag. Den ska kompensera för de vitt skilda förutsättningar elever tar med sig hemifrån och in i klassrummet. Främst av dessa är elevers föräldrars utbildningsgrad.

Nästan lika viktigt är om eleven migrerat till Sverige nyligen och måste lära sig svenska. Skolan misslyckas i dag med sitt kompensatoriska uppdrag.

Istället för att satsa att ändra det har svenska kommuner i praktiken fått ett nytt kompensatoriskt uppdrag – att kompensera friskolor så att det inte blir orättvist att kommunala skolor med extra svårt uppdrag får extra resurser.

Detta hade varit rimligt, om friskolor också behövde se till att elever som behöver extra resurser får det.

Så tänker dock inte en börsnoterat friskolekoncern, och ingen tvingar dem. Det är mer lönsamt att ha stora klasser med elever som har bra förutsättningar från början. Genom kösystem och riktad reklam når man de lättaste eleverna. Om man inte kan fylla en klass till brädden har man inget ansvar att bedriva undervisning för de elever som inte får plats.

Det har kommunala skolor, som dessutom ska se till att man kan gå i skolan nära sitt hem. Trots det ska skolpengen, kostnaden per elev, förbli densamma för elever i friskolor och elever i kommunala skolor.

Systemet gör det svårare att förbättra kommunala skolor med utmaningar.

Att kompensera marknadsskolor på det här viset är ett självklart ingrepp på en fri marknad. Ändå motiverar man marknadsskolor med att det ska kunna gå att driva företag i Sverige, att staten inte ska få ha monopol.

Men det som faktiskt försiggår är att man använder staten för att skapa en gräddfil där företagare kan maximera sin egennytta på bekostnad av en jämlik utbildning.

Det är viktigt att förstå incitamenten för företagare som ger sig in på svensk skolmarknad. Och hur bisarrt det är att svenska skattebetalare ska fixa lönsamma investeringar med låg risk. Den stora staten har inte blivit mindre, den har blivit hunsad.