vardagskrönikan För några dagar sedan slutade jag snusa. För mig lika oförklarligt och oväntat som när jag för ett halvår sedan, vid 47 års ålder, började och snabbt blev en storkonsument.
Jag är ingen tidigare rökare som gått över till snus istället. Jag hade aldrig ens provat en prilla. Men en dag i augusti satt jag på en fortbildningsdag i det nya digitala verktyget Skolplattformen, Stockholms stads mångmiljonsinvestering i en lärplattform för alla skolor från förskolan till gymnasiet.
Tanken med systemet är god, men tyvärr funkar inget riktigt som det ska. Jag blev akut rastlös av kursen, datorverktyget, värmen, vädret och höll på att somna eller trilla av stolen om vartannat av frustration och leda. Jag sprang iväg och köpte en snusdosa i ren desperation och på den vägen är det.
Jag fick jobba hårt för att komma igång med snuset, för i början tyckte jag inte om det. Men jag gillade verkligen tanken på att ha en last, en ask, en hobby, som en liten vän i vardagen. Bara några dagar innan jag slutade hörde jag mig själv säga till en vän att jag aldrig skulle sluta med snus! Jag hade till och med börjat fundera på hur jag ska göra på ålderdomshemmet om jag blir dement och behöver snusa. Hur jag ska skriva ett brev med allmänna skötselråd och rekommendationer för mig om jag inte längre kan kommunicera (några dagliga prillor snus ingår som en punkt).
Men efter att ha legat däckad i influensa en vecka så flög snuset plötsligt ut. Det smakade ju gödsel!
Jag gillade verkligen tanken på att ha en last, en ask, en hobby, som en liten vän i vardagen.
Det är dock något med alla kategoriska förbud som får tvärtomeffekter hos mig.
Som det här med dieter. Allt detta med nyårslöften och självspäkningar. Strax efter julledigheten blev jag på jobbet indragen i nån slags utmaning bland kollegorna att utesluta allt med socker fram till sportlovet. Jag fick totalpanik! Denna kropp kräver kakor! I flera timmar sörjde jag att jag inte fick äta nån kaka (exempelvis bulle till fikat). Allt jag tänkte på var kakor.
Likadant som när jag för ett tag TÄNKTE att jag skulle äta enligt 5:2 – metoden. Kroppen fick panik och jag åt McDonalds och pizza på raken bara därför. Så till slut, efter en dags vånda, slank det ner en sån där kinesisk lyckokaka, med en lapp inuti där det stod nånting i stil med att ”alla vanor länkas samman till en kedja”.
Fnys! tänkte jag och beslöt mig för att fortsätta efter min egen devis: ”Lite av allt men inte jämt”. Späk och dieter är inte för mig. Livet är alltför kort för sånt. Några pepparkakor på jobbet till morgonkaffet så vips var jag först att lämna utmaningen. Och friden återställdes. Inga fler tankar på kakor.
Så nu är det det här med snuset. Att öppet gå ut med att man slutar med en ohälsosam last genererar uppskattning, gillanden och glada tillrop. Men en del av mig vill ju inte sluta. Det är tråkigt att mina smaklökar förändrats. Jag har inte så många laster, nån kan jag banne mig unna mig.
Snus är också en hobby, jag har googlat massvis om olika snussorter, snusvarianter, snushistoria och kuriosa. Det är lite Calamity Jane över snusdosan också. Inget som en kvinna gör direkt för att behaga. Väldigt befriande och skönt.
Nu har jag loggat in på Skolplattformen för att kunna jobba hemifrån. Klådan av rastlöshet sprider sig i kroppen. Menade jag verkligen gödselsmak? Hm, jag undrar vilken nyans. Bäst att prova och se.
Mi Lodell är lärare, tonårsmamma och vardagsbetraktare. Följ henne här på Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
