Skolsatsning utan krav riskerar likvärdigheten

Erkänn konsekvenserna av det fria skolvalet, skolpengsystemet och den fria etableringsrätten av fristående vinstdrivna skolor. Annars kommer vi vänta förgäves på en jämlik skola.

»Den svenska skolan ska utjämna socioekonomiska skillnader och ge alla människor möjlighet att utvecklas till sin fulla potential«, stod det förra veckan i pressmeddelandet från Utbildningsdepartementet när de samlade budgetsatsningarna för skolan skulle meddelas.

Det är bara att applådera de storsatsningar som regeringen vill göra, inte minst det statliga finansiella stödet för att stärka likvärdighet och kunskapsutvecklingen, så att alla elever får den utbildning de har rätt till.

Sex miljarder ska fasas in i nivåhöjning med 1,5 miljarder 2018, 3,5 miljarder 2019 och till 6 miljarder 2020.

De huvudmän som får ta störst del av stödet är de med störst behov. Att resurserna ska viktas med hänsyn till elevernas socioekonomiska bakgrund är både utmärkt och nödvändigt och går helt i linje med Skolkommissionens förslag.

Men den största risken när dessa pengar nu pumpas ut är att de kommer att användas utan någon konkret plan för att likvärdighetssatsningarna dels ska ha effekt och dels ska vara långsiktiga.

Därför måste det också följa mycket tydliga rekommendationer, eller till och med direktiv, för varje skola som tar del av stödet för hur pengarna ska användas samt hur åtgärderna ska följas upp.

Till detta kommer risken att de som har får ännu mer.

Om pengarna söks med hänsyn till elevernas bakgrund och behov, hur förhåller sig staten till exempelvis koncernen Internationella Engelska skolan som skulle kunna söka det statliga stödet, trots att de redovisade en vinst efter skatt på 152 miljoner för räkenskapsåret 2016/2017, varav 45,7 miljoner föreslås som aktieutdelning?

Alla konstaterar att det inte är önskvärt med en segregerad och ojämlik skola, men vilka har viljan och modet att göra något åt det?

»Din bakgrund, var du bor eller vilken skola du går i ska inte avgöra din framtid. Kunskaperna ska fortsätta öka och ojämlikheten i skolsystemet ska brytas«, slår regeringen fast.

Ja, det håller alla med om och dunkar varandras ryggar i solidariskt samförstånd. Men problemet är att det gör det; det spelar roll vad eleven har för bakgrund, var eleven bor och vilken skola eleven går i.

Det har den marknadsdrivna politiken sett till, den som upprätthåller segregeringen och den ojämlika skolan, precis som Daniel Suhonen, Sten Svensson och Mats Wingborg skrev på SvD Debatt förra veckan.

Innan våra politiker, oavsett färg, erkänner konsekvenserna av det fria skolvalet, skolpengssystemet och den fria etableringsrätten av fristående skolor, särskilt de vinstdrivna, kommer vi vänta förgäves på en jämlik skola. I väntan på det finns små steg att ta.

Som att lotta elever, rita om upptagningsområden eller att aktivt jobba med att få föräldrar att välja den lokala skolan trots att det går barn med utländsk bakgrund där.

Alla konstaterar att det inte är önskvärt med en segregerad och ojämlik skola, men vilka har viljan och modet att verkligen göra något åt det?