Skottlands sak är vår

ledare I Skottland växer opinionen som vill se självständighet från Storbritannien. I ett sammanhang där Skottland samtidigt vill vara en del av EU behöver inte nationalismen vara trångsynt och destruktiv.

När premiärminister David Cameron för åtta år sedan lovade en folkomröstning om brittiskt EU-utträde ville han desarmera kritikerna i Torypartiet och hotet från högerpopulistiska UKIP. I stället fällde han krokben för sig själv och blottade sprickorna i den brittiska statsbildningen.

I dag har kombinationen av nedskärningar som naggat välfärden i kanterna och Boris Johnsons katastrofala hantering av både brexit och covid-19-pandemin gett missnöjet ny näring. I Skottland, där inte en enda valkrets röstade för Brexit, seglar Nicola Sturgeon från det socialdemokratiska självständighetspartiet SNP, på en våg av väljarstöd. Vinner partiet en majoritet av rösterna i vårens val till Holyrood, det skotska parlamentet, lovar Sturgeon en ny folkomröstning om skotsk självständighet.

Förklaringen är enkel.

Behandlingen av Skottland har historiskt varit styvmoderlig, som ett bihang till ett Storbritannien med prioriteringar på annat håll. Decennier av industrinedläggningar och igenbommade fabriker, 40 års nyliberal sandpappring av gemensamma resurser, har ritat om den politiska kartan. Det utökade självstyret med ett eget parlament från och med 1999 har ytterligare ökat aptiten på formellt oberoende. Labours andel av rösterna i det skotska parlamentet föll från 34 procent 1999 till 26 procent 2011. I opinionsmätningar inför valet i maj får partiet i genomsnitt 15 procent.

Trots att en majoritet av skottarna röstade för att stanna i den brittiska gemenskapen 2014 menar många att brexit förändrat allt. För ekonomin och för Skottlands plats i Europa. Inom loppet av ett år har stödet för ett självständigt Skottland dessutom vuxit kraftigt. En sammanvägning av opinionsundersökningar visar att över hälften av väljarna, 54 procent, är för självständighet. Brexit-kaoset har även kullkastat den känsliga politiska balansen på Nordirland, där stödet för att bli en del av Irland växer.

Decennier av nyliberal svältkur, Camerons politiska dödsdans och covid-19-haveriet har accelererat sönderfallet.

Ingen statsbildning har ett egenvärde i sig. Existensberättigandet ligger i hur väl den lyckas kanalisera folkviljan och leva upp till demokratins löfte. Benedict Anderson har kallat konstruktionen av nationalstaten ”en föreställd gemenskap”, där historiska myter pusslats samman till en fiktiv samhällsväv. Nationalismen har fungerat som en maktens överideologi, en kollektiv sagostund, för att skyla över klasskonflikter och cementera privilegier.

För att greppa fördelningen av makt i ett samhälle måste nationalismens dimridåer skingras.

Därför är det viktigt att, som Neil Davidson poängterar i ”Nation-States – Consciousness and Competition”, skilja på rörelser för destruktiv, inåtvänd nationalism och progressiva rörelser för självbestämmande. Varje krav på självständighet måste helt enkelt sättas i relation till maktstrukturer: ekonomiska, politiska och sociala.

Gårdagens statsbildningar kan och kommer att skifta form, upphöra att existera och övergå i nya. Det gör det möjligt för politiken och demokratin att pånyttfödas, med uppdaterad och utvidgad verktygslåda. Men det kräver också att vi hittar vägar för att kombinera decentralisering av makt med former för ökat överstatligt samarbete. Den lokalt förankrade demokratin måste med andra ord länkas till ett EU där folkvalda får en mer framskjuten position för att lösa vår tids ödesfrågor: ojämlikheten, klimatet, migrationen.

Egentligen är det inte konstigt att Storbritannien spricker i fogarna. Decennier av nyliberal svältkur, Camerons politiska dödsdans och covid-19-haveriet har accelererat sönderfallet. Argumenten för att hålla ihop unionen ekar allt ihåligare.

I slutändan är Skottland ett bevis på att krav på självständighet mycket väl kan vara motsatsen till den destruktiva och kvävande nationalism som plågat – och plågar – mänskligheten. Det går att kräva en egen väg bortom det gamla imperiet – och vilja ingå i Europeiska unionen. Att öppna, inte stänga, dörren till omvärlden.