Kvinnojourerna är ofta det enda alternativet för våldsutsatta kvinnor. Trots det ser få oss som den seriösa och livsviktiga välfärdsaktör vi är, skriver Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund.
Kvinnojourerna och tjejjourerna omhuldas från vänster till höger, men få ser oss som de seriösa välfärdsaktörer vi faktiskt är. Är våld i nära relationer för privat för att ingå i välfärdspolitiken? Ska frihet från våld vara ett ansvar för kommunen, ideella organisationer eller staten? Det är frågor som borde vara brännheta inför höstens val och som SKR fokuserar på under årets politikervecka i Almedalen.
I dag är det glasklart att det är kommunen som har ansvaret för att stötta och skydda våldsutsatta kvinnor och deras barn. Många talar också övertygande om kommunens ansvar och säger bekymrat att de idéburna jourerna inte ska belastas för mycket då de ska vara ett komplement till kommunen.
I verkligheten finns det inte något för oss att komplettera. Våra jourer står för den stora merparten av kommunernas kvinnofridsarbete och är i de flesta fall det enda alternativet för våldsutsatta kvinnor och barn.
Trots det ser få oss som den seriösa och livsviktiga välfärdsaktör vi är. Kvinnojourernas och tjejjourernas arbete behandlas i stället som något vid sidan av, något ”fantastiskt”, ”fint” och ”viktigt” men inte en del av välfärden.
Våld mot kvinnor i nära relationer är inte ett specialistområde likt missbruk eller psykisk ohälsa inom socialtjänsten. Kvinnofrid är inte ens ett eget budgetområde, vilket gör att arbetet varken avsätts tillräckliga personella eller ekonomiska resurser eller kan planeras eller följas upp. Inget annat välfärdsområde är lika nedprioriterat av kommunerna.
Precis som sexualbrott har låg status inom rättsväsendet, har kvinnofrid låg status inom kommunerna. Båda områden har gemensamt att de nästan undantagslöst rör kvinnor och barn.
Vi är alltså det enda alternativet och inte det komplement och den del i en fungerande stödkedja som vi önskar vara.
Myndigheten IVO:s granskning av kommuners, hälso- och sjukvårdens och kvinnojourers arbete med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld visade nyligen att kvinnojourerna vid de få ärenden det förekom brister var snabba med att åtgärda dem och bra på att utveckla sin verksamhet, medan kommunerna hade betydligt fler bister och var långsamma på att åtgärda dem. IVO konstaterade att 50 av 60 kommuner brister i sitt lagstadgade ansvar att stötta och skydda våldsutsatta kvinnor och deras barn och att de stora variationerna i kommunernas arbete är en fara för rättssäkerheten.
Ett annat exempel finns i de öppna jämförelser av kommunernas stöd som publicerades av Socialstyrelsen för två veckor sedan. Där framkommer det att endast sex procent av kommunerna systematiskt följer upp det stöd de en gång gett till kvinnor och barn utsatta för våld.
Det betyder att när socialtjänsten väl tagit beslut om en insats, har de ingen kännedom om vad som sedan händer med kvinnan och eventuella barn. Fick hon den hjälp hon behövde, var det anpassat efter hennes behov, gick hon tillbaka till förövaren, kunde hon hitta en ny och säker bostad fri från våld, är livsviktiga frågor som förblir obesvarade.
En grundläggande brist är att det saknas kunskap om hur det har gått för de våldsutsatta som varit i kontakt med det offentliga, menar också Carin Götblad i det betänkande som Nationella samordnaren mot våld i nära relationer presenterade 27 juni 2014.
Avsaknaden av struktur, planering och uppföljning syns också i kommunernas finansiering av kvinnojourer. Det är inte bara storleken på bidragen utan också utformningen som är en stor källa till oro bland SKR:s kvinnojourer och andra medlemsjourer. Dygnsersättningarna är otillräckliga och täcker inte kärnverksamheten. Konsekvensen blir att jourerna får ägna orimligt mycket tid åt att söka och redovisa projektmedel från många olika håll, tid som behövs i verksamheten.
De till synes helt ogenomtänkta finansieringsformerna, som jourerna måste navigera genom, är inget annat än ett hån mot våldsutsatta kvinnor och barn.
Det handlar inte enbart om pengar utan om kunskap och politisk vilja. SKR:s erfarenhet är att det fortfarande inte har sjunkit in hos kommunerna att ansvaret för att stötta och skydda invånare som utsätts för våld av en närstående vilar på dem enligt lag.
Konsekvenserna blir enorma både ur ett samhällsekonomiskt och ett individuellt perspektiv. Kvinnor och barn blir kvar på jourboendet alldeles för länge eftersom de inte får stöd att hitta ett nytt hem. Barnen kan gå månader utan möjlighet till skolgång eller en meningsfull fritid eftersom kommunen saknar rutiner. Få kommuner bedriver ett våldsförebyggande arbete eller känner ens till vad det innebär.
Jourerna, och framför allt kvinnor och barn, drabbas av att kommunerna saknar ansvarskänsla, handlingsplaner och rutiner för att tillgodose de mest basala rättigheterna för de som drabbats av våld.
Det långsamma uppvaknandet och bristen på lyhördhet ute i kommunerna oroar SKR.
SKR uppmanar kommunerna att:
- prioritera kvinnofridsarbetet på ledningsnivå.
- göra kvinnofridsområdet till ett eget budgetområde.
- bidra till god och fungerande samverkan.
- tillhandahålla långsiktig och förutsägbar finansiering till den lokala kvinno- och tjejjouren.
Det är hög tid att kvinnor och barns erfarenheter inkluderas på allvar i vår gemensamma välfärd. Prioritera kvinnofridsarbetet som en välfärdsfråga!
Zandra Kanakaris, ordförande, SKR
Olga Persson, förbundssekreterare, SKR
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
