Skräcken som pandemi

ledare Reaktionerna på coronaviruset är splittrade. Vi tycks ha ett behov av att närma oss katastrofen, dra våra innersta rädslor till sin spets. Samtidigt är skräcken inför att smittas och rädslan för framtiden en potentiellt destruktiv kombination.

I Jack Londons roman Röda pesten från 1912 har en global pandemi avfolkat större delen av jorden. De sista resterna av mänskligheten gömmer sig hålor och ”civilisationen upphör i en flammande eldslåga, ett dödens andetag”. Skildringen är mardrömslik.

Kulturen kryllar av exempel på hur sjukdomar och rädslan för pandemier paralyserar mänskligheten. Medierapporteringen om Coronavirusets spridning – som nu nått 24 länder och smittat över 31 000 personer– har väckt nytt intresse för genren. Filmen Contagion, om just ett virus med ursprung i Asien, har seglat upp på topplistorna på streamingtjänster. Spelet Plague Inc., där spelaren muterar sjukdomar för att utrota mänskligheten, är det mest nedladdade på App Store.

Vi tycks ha ett behov av att närma oss katastrofen, dra våra innersta rädslor till sin spets.

Vår förmåga att hantera epidemier prövar förtroendet för offentliga institutioner och i förlängningen demokratin.

Det mest tyder på att Coronaviruset inte kommer att utvecklas till en global pandemi. Men desto mer sannolikt är att det är en föraning, ett omen, inför dödligare och farligare virusmutationer i framtiden. Frågan är om vi är redo. Hur hanterar enskilda länder smittspridning, sjukvård och kollektiv rädsla inför riskerna? Vad händer med världsekonomin om handeln med varor och råvaror stryps?

Coronaviruset har redan fått omfattande konsekvenser. Den kinesiska staden Wuhan, där viruset först upptäcktes, har mer eller mindre stängts ned och isolerats från resten av landet. Stadens roll som en viktig industrinod för stora delar av världen slår mot företag – också i Sverige. Enligt världshälsoorganisationen WHO krävs ”miljardbelopp” enbart för att stoppa Coronavirusets härjningar.

Häromdagen meddelade Sun Chunlan, Kinas vice premiärminister, att landet står inför ”ett krigstillstånd” och beordrade massdeporteringar av smittade till tillfälliga karantänläger. Desertörer från regimens linje ska, enligt Chunlan, ”för alltid spikas fast på historiens skampåle”.

Det ligger nära till hands att föreställa sig hur mer omfattande och allvarliga epidemier har potentialen att trasa sönder sociala strukturer. För lika mycket som utbrott handlar om att hantera spridningen av patogener spelar djupt rotade psykologiska mekanismer en central roll. Skräcken inför att smittas och rädslan för framtiden är en potentiellt destruktiv kombination.

Vår förmåga att hantera epidemier prövar förtroendet för offentliga institutioner och i förlängningen demokratin. Vågar vi lita på varandra när livet står på spel? Men spridningen av sjukdomar för oss paradoxalt också närmare varandra. Det som började med en nysning i Kina påverkar vardagen överallt. Här som där.

Just därför måste vi inse att det enda sättet att mota epidemier och pandemier i grind är mer av globalt samarbete. Patogener tar liksom inte hänsyn till nationsgränser.

I Röda pesten använder Jack London den stora smittan som ett hölje för kritik mot djupa samhällsklyftor och en samtid där människor splittras snarare än förenas. Budskapet är glasklart: ett samhälle där egenintresset trumfar allmänintresset, människan underordnas, är dömt att gå under.  Poängen är lika giltig nu som då. Var och en av oss är chanslösa när kollektiva katastrofer slår till. Alldeles oavsett om det handlar om potentiella pandemier, accelererande ojämlikhet eller en kommande klimatkollaps.