Skydd av kulturarvet kräver mer än tandlösa insatser

debatt I stället för att påminna en despot som inte lyssnar om konventioner han inte bryr sig om borde kulturministern och riksantikvarien tillsammans med sina internationella motsvarigheter, Unesco och andra aktörer skyndsamt agera, skriver fackförbundet DIKs ordförande Anna Troberg.

Kulturminister Jeanette Gustafsdotter (S) och riksantikvarie Joakim Malmström skriver i DN den 5/3 om att Rysslands krig hotar Ukrainas kulturarv. Det är svårt att inte hålla med kulturministern och riksantikvarien om att det behövs sanktioner mot Ryssland, att Ukraina måste stöttas i kampen att skydda sitt kulturarv och i kravet på att Ryssland ska respektera internationell rätt och konventioner. Det är självklart. Det är också ett tandlöst minimum. För lite, för sent.

Krig berövar människor deras framtid. Det trasar sönder deras rötter. Genève- och Haagkonventionerna stipulerar visserligen att kulturarvet ska fredas i väpnade konflikter, men det är mer regel än undantag att kulturarv ändå förstörs eller plundras. Under 2000-talet har vi bland annat sett det i Afghanistan, Mali och Syrien. Till detta kan även läggas det kulturarvsförfall som sker varje dag i världen – även i Sverige, vilket Riksrevisionen belyste i en rapport redan 2019 – på grund av bristande ekonomiska resurser. Det är mot denna sorgliga bakgrund man bör läsa kulturministerns och riksantikvariens inspel på DN Debatt.

Putin har naturligtvis inte glömt Genève- eller Haagkonventionerna. Han struntar i dem och kommer inte att låta sina soldater tassa försiktigt runt det ukrainska kulturarvet på grund av omvärldens påminnelser. De kraftiga sanktioner EU enats om är bra och nödvändiga ur humanitär synpunkt. Att man skulle ha kunnat enas om sanktioner om det ”bara” gällt kulturarvet är dock osannolikt. Kulturarvet är oerhört betydelsefullt både för individer och samhälle, men politiskt väger det alltid löjligt lätt.

I stället för att påminna en despot som inte lyssnar om konventioner han inte bryr sig om borde kulturministern och riksantikvarien tillsammans med sina internationella motsvarigheter, Unesco och andra aktörer skyndsamt hitta svar på dessa frågor:

1. Hur höjer vi kulturarvets status, så att de som arbetar med att bevara det inte ständigt behöver koka soppa på en spik? Det finns mycket kompetens runt om i världen, men när det saknas resurser för att ta hand om kulturarvet till vardags är chanserna naturligtvis små i krigstid.

1. Hur säkerställer vi att stöd för att rädda kulturarvet i största möjliga mån kommer fram i tid? När flyglarmen redan ljuder är det ofta för sent att göra så mycket mer än att skicka tomma tankar och böner.

1. Hur skulle vi kunna erbjuda trygg tillfällig förvaring av hotat kulturarv? Stora delar av kulturarvet går inte att flytta. En flytt kan vara förenat med stor risk både för människor och föremål. Det finns dock situationer där en evakuering är möjlig och det minst dåliga alternativet.

Sverige ska självklart hjälpa Ukraina på alla sätt vi kan här och nu. Men, om vi ska kunna göra verklig skillnad i liknande situationer i framtiden måste vi arbeta aktivt och förebyggande för ett starkare försvar av kulturarvet både till vardags och i kris, både nationellt och internationellt. Annars kommer vi obönhörligen alltid bara att kunna erbjuda alldeles för lite och alldeles för sent – när katastrofen redan är ett faktum.

Anna Troberg 
förbundsordförande i DIK