Vi har skyldighet att protestera

Att reagera och göra motstånd mot antisemitism och rasism är både en nödvändighet och en skyldighet.

Berättelser från förintelsen har vid sidan av den utstuderade grymheten, skräcken och absoluta avsaknaden av respekt för människovärdet ytterligare en sak gemensamt: Det är i princip omöjligt att inte drabbas av varje bild, skildring eller människoöde.

Nyligen besökte jag Camp des Milles i södra Frankrike, en gammal tegelfabrik som blev till ett internerings- och deportationsläger varifrån tusentals judar deporterades till Auschwitz sensommaren 1942.

Vad som hänt innanför dessa väggar går inte att värja sig emot. Bara att föreställa sig att tusentals personer åt gången trängdes i de kalla, mörka fabrikslokalerna där det i princip inte fanns några toaletter är närapå omöjligt. Guiden berättar om olika ansträngningar för att befria främst barn från lägret.

När tågen mot Auschwitz började gå gjordes några sista desperata försök. Föräldrar uppmanades att avsäga sitt föräldraskap, för då fanns en chans att deras barn skulle överleva.

Camp des Milles är det enda lägret i sitt slag som finns bevarat i Frankrike. Först 2012 öppnades det för allmänheten efter att överlevande och engagerade personer i 30 år kämpat för att rädda byggnaden från att rivas och brotten från glömska.

I dag, efter upprepade attentat mot judar i Europa, när judiska skolan i Stockholm bevakas av poliser med automatvapen och judar i bland annat Frankrike flyttar till Israel är det omöjligt att inte tänka på de uppenbara likheterna mellan vad som berättas i Camp des Milles och vad som pågår i Europa i dag. Ekonomisk kris råder på många håll, avhumanisering av såväl judar som muslimer pågår och i flera europeiska länder har nationalistiska och rasistiska partier röstats fram i demokratiska val.

Men likheterna finns också i det tröstlösa faktumet att de som flydde Europa och nazismen avkrävdes visum från de länder passerade på sin flykt – lika omöjligt för de flesta att ordna då som i dag.

Som en röd tråd genom utställningarna går budskapet att alla kan reagera och göra motstånd. I dag sker det exempelvis när tusentals personer samlas i Malmö i en motdemonstration mot Pegidarörelsen. Det sker när människor demonstrerar efter attentat mot moskéer. Det sker när judiska skolor kärleksbombas med färgglada pappershjärtan. Det sker när muslimer i Oslo ställer sig i en fredens ring runt synagogan. Det sker när grannar i Kärrtorp protesterar mot nazistiskt klotter. Det sker när lyssnare ifrågasätter att en programledare i Studio ett ställer frågor kring judars ansvar över den ökande antisemitismen. Det sker när människor trots polisens våld går ut för att visa att de inte accepterar nazister som demonstrerar i deras städer.

Det går att önska att den här typen av manifestationer inte behövdes, att det inte var nödvändigt att gång på gång samlas för att påminna oss om att vi kommit överens om ett öppet samhälle där mänskliga rättigheter gäller alla. Det går att önska att kampen mot rasism på riktigt stod högt upp på den politiska agendan.

Men så är det inte. Därför är det en plikt att fortsätta reagera, protestera och på alla sätt iscensätta och upprätthålla mänsklighet.