Eurokrisen har lett till en rockad mellan politiker och ekonomer. Det brukade vara ekonomerna som talade om normpolitik. Som menade att om man räddar länder som inte skött sin ekonomi ordentligt bäddar man för mer problem framöver. I dag har ekonomerna bytt fot och anser att räddningspaket behövs. Men politikerna håller emot och kräver nedskärningar och privatiseringar – med normpolitiken som motivering.
Financial Times rapporterar om den klyfta som har uppstått mellan ECB och IMF. Den europeiska centralbanken, som i praktiken styrs av Tyskland, är rädd att om Italien och Portugal kommer för lätt undan kommer de på nytt att överskrida sina budgetar i framtiden. ECB kräver därför att Portugal genomför privatiseringar och nedskärningar i statsanställdas löner. Portugals egen regering vill i sin tur privatisera till exempel det statliga vattenbolaget.
Men Internationella valutafonden, en mer ekonomstyrd organisation, håller emot ECB:s åtstramningar. De är oroade över att nedskärningar kan skada tillväxten. IMF verkar tvärtom själva vilja gå in med garantier på 600 miljarder euro för att stärka Italien. Inte heller Greklands 50 miljarders privatiseringsprogram är IMF:s idé. Det är regeringens.
Även andra fristående experter och ekonomer kastar normpolitiken över ända. I ett brev till Europas finansministrar menar undertecknare som Sony Kapoor på tankesmedjan Re-Define och Daniel Gros på CEPS att staterna nu måste ingripa och garantera banksystemet för att förhindra en kris.
IMF är en organisation med tydlig ekonomisk expertprägel. När länder krisade krävde IMF historiskt en kombination av åtstramningar i offentlig sektor, privatiseringar och välfärd endast till de sämst ställda. Vattenförsörjning i Latinamerika privatiserades i IMF:s och Världsbankens regi, ofta med folkliga protester som följd.
Men IMF har gjort hemläxan. Fokus har skiftat från krisers konstruktiva möjligheter, till krisers negativa effekter på tillväxten. IMF:s nya chef Christine Lagarde har understrukit att de länder som har råd, som Sverige, bör spendera sig ur en ökande internationell oro. Om vi i Sverige köper varor och tjänster från Italien hejdar vi deras kris och därmed oron i världen. I slutändan gynnar det oss själva.
IMF-ekonomen Michael Kumhof har visat hur kriser kan undvikas om jämlikheten i samhället ökar. IMF:s tidning Finance and Developments senaste nummer handlar om hur ojämlikhet hindrar tillväxt.
“Åsikten att ojämlikhet skadar tillväxten har kommit att delas av allt fler de senaste åren. Historiskt hade den motsatta uppfattningen – att ojämlikhet gynnar tillväxten – fäste hos ekonomer.” skriver till exempel Världsbankens chefsekonom Branko Milanovic.
Humankapital, inte finansiellt kapital, är vad som skapar tillväxt, menar IMF. Vi har helt enkelt inte råd att offra välfärd och utbildning i kristider.
Så skyll inte nedskärningar och privatiseringar på ekonomerna. Det handlar om ideologi.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
