Stad efter stad hakar nu på höghustrenden – och lämnar lättvindigt över bostadspolitiken till en frisläppt finanskapitalism och ökad bostadsspekulation. Skyskraporna skuggar mer än platserna där de byggs, skriver bostadsdebattören Kristoffer Olofsson.
Flera storstäder i världen är sedan en tid tillbaks indragna i en trend som handlar om vertikalt lyxbyggande. Flera städer som i likhet med de svenska har haft en lång tradition av strikta höjdrestriktioner – som London, Melbourne, Johannesburg och Vancouver – har på senare år övergivit dessa förbehåll för byggandet. På kort tid har man här kunnat se en explosionsartad framväxt av höghus i centrala stadsdelar.
Trots dess skandaler och ekonomiska fiasko blev Turning Torso i Malmö ett startskott för en motsvarande trend även här i Sverige. Vi ser med jämna mellanrum hur styrande kommunpolitiker får ett skimmer i blicken när de lägger ut sina visioner om att förvandla Kista till ett svenskt Manhattan eller Hisingen till det nya Vancouver. De pågående planerna för Karlatornet i Göteborg och Tellus Towers i Stockholm tar det hela till nya höjder, samtidigt som flertalet andra projekt visar att Malmö, Göteborg och Stockholm på allvar dragits med i den internationella höghustrenden.
I den läsvärda boken Vertical. The City from Satellites to Bunkers (Verso, 2016), som författats av den brittiska stadsutvecklingsforskaren Stephen Graham, framträder en inte fullt lika smickrande bild av de konsekvenser som skyskrapetrenderna har skapat på platser som centrala London, Vancouver och Manhattan. En sådan konsekvens är att centrala stadsdelar i flera av fallen gjorts nära nog obeboeliga för majoriteten av befolkningen.
Skyskrapor har i flera av fall gjort centrala stadsdelar nära nog obeboeliga för majoriteten av befolkningen
I skyskrapsentusiasternas mecka – Manhattan – måste en invånare med en genomsnittlig inkomst arbeta ungefär 139 timmar i veckan, motsvarande 20 timmar om dagen, för att ha råd att bo i en genomsnittslägenhet, enligt statistik som Graham hänvisar till.
London i sin tur har den högsta koncentrationen av superrika i världen och bostäderna i innerstaden ägs till överväldigande del av internationella, superrika spekulanter och mångmiljardärer (till 85 procent).
En stor del av dessa kommer från länder som exempelvis Malaysia, Indien och Ryssland och syftet med investeringarna har ofta visat sig handla om internationell pengatvätt. Samtidigt är boendekostnaderna i staden skyhöga1. Trots de höga kostnaderna och på grund av ett bristfälligt regelverk tvingas hyresgäster i London ofta leva i bostäder med en odräglig boendestandard.
Skyskrapornas försvarare slänger sig ofta lättvindigt med att det rör sig om ”ikoniska” byggnader. I London har detta kommit till uttryck genom att staden på kort tid framavlat rena skämtartiklar till monument, som talande nog går under namn som »gurkan«, »ostrivaren« och »walkie talkien«.
Den sistnämnda av dem, som gör ett gigantiskt avtryck i stadsbilden – även ökänd som »fryscrapern« då den steker bilar på gatan genom reflekterade solstrålar – har till och med vunnit pris som årets fulaste byggnad.
Dessa kolossala förfulningar av stadsmiljön framstår mer som ironiska än ikoniska. Under en lynnig borgmästare som Boris Johnson kanske det rent av var avsikten. Att de skulle bli just de ikoniska skämt de nu är.
Elitens okultiverade chauvinism för allt glansigt och högt har redan tagit sig tragikomiska uttryck i staden, och värre förväntas det bli.
Graham menar i själva verket att skyskrapevurmen i dessa städer haft väldigt lite med ekologiska hänsynstaganden och socialt bostadsbyggande att göra.
I centrum för utvecklingen framträder istället en frisläppt finanskapitalism i den byggda miljön och en accelererande fastighetsspekulation vars huvudsyfte är att hastigt pressa upp bostadspriserna i centrala delar av staden.
Även i Sverige sammanfaller den pågående höghustrenden med en bostadsmarknad som i allt högre utsträckning utsätts för internationella och spekulativa kapitalintressen.
Höghustrenden följs också ofta åt av ett demokratiskt underskott. Det är uppenbart att hundrametersskrapor och höghus berör människor i än större utsträckning än vad andra byggnader gör.
Beslutsprocessen föregås ofta av ett ytterst begränsat inflytande för medborgarna följt av lovprisande nyhetsartiklar och ytliga försäljningskampanjer
Men trots detta – och med tanke på de särintressen som de så ofta gynnar – så föregås beslutsprocessen ofta av ett ytterst begränsat inflytande för medborgarna och ett offentligt tillkännagivande som främst består utav lovprisande nyhetsartiklar och ytliga försäljningskampanjer.
Alltför mycket av nuvarande stadsplanering, skriver Graham, fungerar som ett krasst verktyg för att producera förmenta »ikoniska« miljöer samtidigt som de radikalt ignorerar ägandet, kontrollen och boendet av dessa miljöer – och deras bidrag till att bemöta bredare sociala mål och kriser” (Vertical, s.217).
Det stämmer väl in även på den svenska bostadsmarknaden för tillfället. För en progressiv, social bostadspolitik är det avgörande att vi fortsätter kämpa för att sätta de boende i fokus för bostadspolitiken.
Fotnot: Den genomsnittliga kostnaden för att hyra en lägenhet eller ett hus i London ligger för tillfället på 1 546 brittiska pund i månaden, motsvarande drygt 17 700 kronor. En hyresgäst i London lägger i genomsnitt 32 procent av sin inkomst på boendekostnader (https://homelet.co.uk/homelet-rental-index)
Kristoffer Olofsson har en master i hållbar stadsutveckling
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
