LEDARE I det senaste avsnittet av ”P3 Dystopia” ställs lyssnaren inför ett fiktivt scenario där Europa står på randen till inbördeskrig. Allt aggressivare nationalistpartier har tagit makten i flera länder, Ungern gör anspråk på nya territorier.
Dystopins närhet till verkligheten väcker obehag. De senaste årens växande stöd för främlingsfientliga och högerextrema partier har impregnerat det politiska samtalet med hatets idéer. Mitten är inte längre mitten.
Kärnan i det nationalistiska tankebygget är idén om nationen som något magiskt, en helig gemenskap som knyter band mellan generationer. Trots att nationen i själva verket är en konstruktion som historiskt använts för att befästa makt och hålla människor i schack. Eller, som Benedict Anderson uttrycker det, en föreställd gemenskap.
I dag är nationen den naturliga utgångspunkten för politisk utövning. Partier som Sverigedemokraterna har dessutom lyckats med konststycket att definiera politikens ramar. Egna frågor är allmänintresse, allt annat kulturmarxistiska avarter.
Partier till vänster, liksom liberala krafter, har ofta mött den skiftande terrängen genom att ta över retorik, budskap och politiskt innehåll från nationalister. Trots att det saknas stöd för att strategin fungerar.
Den nederländske statsvetaren Cas Mudde menar att socialdemokratin och vänstern snarare begått två grundläggande misstag. Å ena sidan har trianguleringen av nationalister och högerpopulister fällt krokben för den egna politiken. Liksom den tredje vägens krumbukter under nittiotalet har kortsiktiga segrar varit dyrköpta.
Å andra sidan, menar Mudde, har vänstern och socialdemokratin glömt de materiella villkoren för samhällsekonomin, strukturerna som ristar in klasstrukturerna och skapar både känsla och tillstånd av vanmakt.
Han sätter fingret på något viktigt.
Utnyttjandet av arbetskraft i gigekonomin och låglönejobb med usla villkor är i själva verket resultatet av en strukturell maktordning.
Nationalismen som förklaringsmodell skyler över klassamhället, blundar för den ekonomiska makten. Splittringen av den globala arbetarklassen har skapat ett maktövertag för det transnationella kapitalet. Den politiska demokratin, liksom fackföreningsrörelsen, saknar motkrafter.
På samma sätt som klimatkrisen inte kan klämmas in i nationalismens tvångströja stannar klassintresset inte vid gränsen. En svensk löntagare har knappast mer gemensamt med en svensk miljardär än en polsk, tysk eller italiensk arbetare. Utnyttjandet av arbetskraft i gigekonomin och låglönejobb med usla villkor är i själva verket resultatet av en strukturell maktordning.
Mudde beskriver den europeiska socialdemokratins retoriska och politiska reträtt som ”ett dramatiskt retoriskt skifte” och en del av en panikartad reaktion för att bromsa blödningen.
Men när vänstern kapitulerar inför den rådande hegemonin tappar den mark. Det gällde både under nyliberalismens långa triumftåg och under vår tids hegemoniska skifte till nationalistisk och reaktionär terräng. För att komma åt Sverigedemokraterna och dess brokiga kusiner i Europa måste vi våga göra upp med det nationalistiska mytbygget, liksom uppdatera vår kollektiva förståelse av vad som är ett samhälle.
Att angripa främlingsfientliga krafter hänger med andra ord samman med en genomgripande kritik av både den nyliberala och den nationalistiska diskursen. Snarare än att kapitulera inför nationalismens lockrop krävs en vänster som drar slutsatser av ekonomiska och sociala villkor. Som inser att jämlikheten här – längs miljonprogrammens loftgångar och mexitegelvillornas uppfarter – förutsätter solidaritet med löntagare och maktlösa också där.
Annars riskerar den europeiska dystopin att bli mer än bara fiktion.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
