ledare Skräckscenariot uteblev i de italienska regionvalen. Men framgångarna för ett parti med ideologiska rottrådar som sträcker sig ända till Mussolinis fascistregim är en varning värd att ta på allvar.
En ekonomisk kris som bakbinder regeringen. Ett rekordlågt förtroende för Europeiska unionen och ett allt starkare stöd för ett italienskt EU-utträde – Italexit. En regering på svajig parlamentarisk grund, med både partisplittring i det största koalitionspartiet och ministeravgångar i protest mot den förda politiken. Fonden för söndagens och måndagens regionval i Toscana, Kampanien, Ligurien, Marche, Apulien, Aostadalen och Venetien skvallrade om potentiell katastrof för Italiens styrande mittenvänsterkoalition.
Under efterkrigstiden och fram till våra dagar har det så kallade ”röda bältet” – regionerna Toscana, Marche, Umbrien och Emilia-Romagna – fungerat som en brandvägg i italiensk politik. Vänsterns stöd har varit till synes orubbligt. Men det senaste decenniet har stödet alltmer luckrats upp av partier en bra bit ut på högerkanten. Inför regionvalen såg det dessutom ut som om högerkoalitionen av populistiska, nationalkonservativa och postfascistiska partier skulle bryta igenom på allvar. När rösterna räknats behöll vänstern Toscana, medan en kandidat från det postfascistiska Italiens bröder valdes till regionpresident i Marche.
Skräckscenariot uteblev. Men att Italiens bröder, ett parti med ideologiska rottrådar som sträcker sig ända till Mussolinis fascistregim, vann makten är en varning värd att ta på allvar. Partiets föregångare, MSI, bildades 1946 av tidigare funktionärer och ledare inom just Mussolinis fascistparti.
Därför går det inte underskatta att vänstern trots allt behöll makten i Toscana.
Den nationalkonservativa och populistiska högern har då liksom nu överlappande intressen med fascistiska rörelser och strömningar. Valsegern i Marche har därmed potentialen att skifta maktbalansen inom den brokiga italienska högern. Även på riksnivå. Därför går det inte underskatta att vänstern trots allt behöll makten i Toscana. Regionen var länge navet för stora delar av den italienska arbetarrörelsen och det var här motståndet mot Mussolinidiktaturen var som starkast. Men gårdagens segrar är knappast någon garant.
Den italienske marxisten Antonio Gramsci, som satt fängslad under Mussolinis fascistregim, beskrev kampen mot auktoritära ideologier som ett territorialkrig. Han utvecklade tanken om hegemonin – den dominerande överideologin i ett samhälle – för att förstå kampen om politiken och kulturen. Dåtidens underströmmar beskrevs som att ”den gamla världen är döende och den nya världen kämpar för att födas”.
Orden kapslar in något viktigt också i dag.
Utmaningen för vänstern har alltid varit att utveckla alternativa tolkningar av verkligheten som står emot både den traditionella och den auktoritära högern. Som skärskådar den ekonomiska makten, avslöjar klassklyftor och erbjuder jämlikhet där andra söker splittring.
Men de senaste åren har ytterhögern, i både populistisk och postfascistisk kostym, effektivt skapat en mothegemoni i kontrast mot traditionella partier. I Italien, i Europa och i stora delar av västvärlden har vänstern tryckts tillbaka. Tomrummet har kunnat fyllas av andra krafter som grumlar konfliktlinjerna, ställer människor som delar materiella intressen mot varandra.
Resultatet från regionvalen avvärjde den stora mardrömmen för den här gången. Men utfallet är långtifrån en triumf för landets vänster: det är i själva verket lika mycket varning som uppmaning.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
