Slaget om Texas

Demokraternas all star team har landat i republikanska Texas. De är farligare än kärnvapen i Nordkorea, enligt Republikanerna. Martin Gelin besöker Demokraterna i Battleground Texas i nya numret av Magasinet Arena. Läs ett utdrag.

En skållhet sommareftermiddag i Austin, Texas dricker jag iste på en lummig bakgård med den demokratiska strategen Jenn Brown. Termometern visar 30 grader i skuggan, men vi pratar om snöflingor.

Den metod som Demokraterna använder för att börja bygga en organisatorisk infrastruktur här i Texas kallas nämligen “Snowflake”. Det bygger på ett system där varje kampanjarbetare förväntas bygga upp ett nätverk av andra kampanjarbetare, i ett sofistikerat system som liknar en snöflinga.

Förra året använde Jenn Brown den här metoden för att se till att Barack Obama vann i Ohio, presidentvalets viktigaste delstat.

Nu har hon precis flyttat till Texas, för att sköta kontoret för den nystartade organisationen Battleground Texas, vilket är namnet på Demokraternas initiativ för att förvandla USA:s näst största delstat från en tryggt republikansk delstat till ett blivande slagfält i presidentval: 2020-talets Ohio.

Hennes nyanlända kollegor har flyttat till Austin från liknande uppdrag i delstater som Iowa och Colorado. Demokraterna har skickat ett slags strategiskt all star team till Texas, där de förenats med lokala aktivister som i många år väntat otåligt på att få arbeta för att förändra delstatens politiska dynamik.

Jeremy Bird, som länge skötte Obamas gräsrotskampanjorganisation, har pendlat regelbundet till Texas under 2013 för att leda möten med volontärer och kampanjarbetare.

Budskapet är tydligt: Demokraterna tar numera Texas på allvar. Den långsiktiga planen är att rita om hela den politiska kartan i USA.

Demokraterna är väldigt ödmjuka när de pratar om sina ambitioner här, för att slippa väcka några orealistiska förhoppningar. De mest alarmistiska rösterna om det stundande politiska skiftet i Texas kommer i stället från republikaner.

Greg Abbott, Republikanernas guvernörs-kandidat i nästa års val, sade nyligen att hotet från Demokraterna i Texas är “farligare än kärnvapen i Nordkorea”.

Ted Cruz, senator och en av de mest populära Republikanerna bland partiets gräsrötter just nu, sade att Republikanerna riskerar att kollapsa fullständigt om de inte gör något åt sitt katastrofala stöd bland latinamerikaner i Texas. I en intervju i The New Yorker säger han:

”Om Republikanerna inte förbättrar stödet bland latinaemerikaner kommer vi snart inte längre ha en majoritet i Texas. Om det händer så kommer ingen republikan någonsin att vinna Vita Huset igen. Matematiken är enkel. Vi kommer inte att snacka om Ohio [i presidentval] eller Florida eller Virginia, för det kommer inte spela någon roll. Om Demokraterna tar över Texas så är det omöjligt för oss att vinna tillräckligt många elektorsröster. Det republikanska partiet skulle upphöra att existera”.

Jeb Bush, som generellt brukar vara mer sansad i sina politiska bedömningar än både sin bror George W. Bush och Ted Cruz, sade i en intervju förra året att Demokraterna kommer att ha övertaget i Texas redan i nästa presidentval, 2016. “Om Texas blir demokratiskt, tänk dig då hur svårt det kommer att bli att vinna presidentvalet eller en majoritet i senaten.”

Det finns två tydliga skäl till Republikanernas panik och Demokraternas optimism i Texas. Den ena är på befolkningstrender.

Av de delstater där vita invånare utgör en minoritet var Texas den enda som Obama förlorade 2012. 55 procent av Texas invånare har en annan hudfärg än vit.

I alla andra delstater med liknande etnisk uppsättning vann Obama med trygg marginal. Det som skiljer Texas från andra delstater med en “minority majority”, som man säger i USA, är att valdeltagandet bland etniska minoriteter i Texas är bland de lägsta i USA, eftersom många är övertygade om att deras röster inte spelar någon roll, eftersom Republikanerna har dominerat här så länge.

Men Texas etniska uppsättning har svängt om totalt på bara tolv år. År 2000 var vita i Texas 55 procent. 2040 kommer de, om demografiska projiceringar stämmer, bara vara 24 procent. Redan nästa år kommer det att finnas fler latinamerikaner än vita i Texas.

Det beror dels på att latinamerikaner här föder fler barn än vita familjer, dels att många latinamerikaner flyttar till Texas, eftersom man har haft relativt låg arbetslöshet under den ekonomiska krisen, och till viss del beror det också på att städer som Houston, Beaumont och Dallas tog emot hundratusentals svarta och latinamerikaner efter Katrina-katastrofen i grannstaten Louisiana.

Om väljargrupperna fortsätter att rösta ungefär som i dag så behöver Republikanerna vinna nästan 100 procent av vita väljare på 2030-talet för att behålla stödet i Texas.

I dag är 39 procent av Texas invånare latinamerikaner, men bara 22 procent av dem röstade i presidentvalet 2012. Som väljargrupp har de därmed ett av USA:s lägsta valdeltaganden, vilket är ett problem för Demokraterna, men även en enorm möjlighet.

Kan de bara få latinamerikaner i Texas att rösta i samma utsträckning som latinamerikaner i andra delstater så är Texas snart en «swing state».

Det kommer att ta tid. Att registrera väljare i Texas är en absurt krånglig process. Varje person som registrerar väljare måste själv vara skriven i det distrikt där de registrerar väljare.

Det finns 254 olika distrikt i Texas, så Battleground Texas första målsättning var att hitta volontärer i samtliga 254 distrikt. Battleground Texas har redan lyckats hitta dessa 254 personer. Totalt har man i dag 1300 volontärer som enbart arbetar med registrering av nya väljare.

– Texas är inte en republikansk delstat. Det är en ickeröstande delstat. Det är det vi ska ändra på. Vi har starkare stöd än Republikanerna i alla sakfrågor som latinamerikaner bryr sig om. Folk tror att det handlar om invandringspolitiken, men de viktigaste frågorna för Texas latinamerikaner är sjukvården och skolorna, säger Jenn Brown.

Den andra sidan av Demokraternas Texas-strategi påminner mer om sättet på vilket man vunnit i delstater som Virginia och North Carolina, som länge sågs som konservativa sydstater. Där har man utnyttjat tillströmningen av välutbildade, unga amerikaner och främst kampanjat i universitetsstäder och i de regioner där itindustrin blomstrar.

Man har använt framtidsorienterade budskap om investeringar i vetenskap, forskning, utbildning och infrastruktur och till slut har man nått en punkt där delstaternas liberala företagsledare börjar stödja Demokraterna ekonomiskt. Då når man ett slags “tipping point”, där det plötsligt kan börja välla in pengar, som ökar chansen att finansiera en expansion av den organisatoriska infrastrukturen i delstaten.

För 56 år sedan inledde det republikanska partiet i USA ett projeket som hette “Operation Dixie”.

Målsättningen var att förvandla sydstaterna från en unisont demokratisk region till en republikansk region. I slutet av 1950-talet hade man byggt upp en omfattande organisatorisk infrastruktur i framför allt söderns storstäder, men president Eisenhowers moderata konservatism och kompromisser med medborgarrättsrörelsen gick inte alls hem bland regionens väljare. I stället för att fokusera på storstädernas mittenväljare bestämde sig republikanerna i stället för att börja fokusera på landsbygdens vita populister.

Barry Goldwater, partiets presidentkandidat 1964, uttryckte det som att “det är dags att börja jaga där ankorna finns”. Goldwater förlorade presidentvalet, men han hade sett Söderns republikanska framtid. Goldwater vann i samtliga delstater i den “djupa Södern”, det gamla bomullsbältet från Lousiana till North Carolina. I Alabama vann han 87 procent av rösterna, efter att ha flörtat med lokala segregationsförespråkare.

1964 var ett katastrofval för republikanerna, men det markerade ett väsentligt skifte i den politiska geografin i USA. Södern hade nu blivit republikansk. De vita populisterna hade bytt parti, från demokraterna till republikanerna. När Lyndon B Johnson strax därpå skrev under de två lagar som medborgarrättrörelsen så länge kämpat för förklarade han att Södern skulle rösta på republikanerna i en generation framåt, vilket visade sig stämma. De vita väljarna flydde från demokraterna.

Det dröjde elva år innan republikanerna kunde skörda frukterna av Operation Dixie, då Richard Nixon blev president 1968.

Med hjälp av det som kallades “sydstatsstrategin”, att subtilt spela på regionala rasmotsättningar för att öka stödet bland vita väljare, lyckades republikanerna åstadkomma 1900-talets viktigaste regionala skifte i amerikansk politik. Efter Nixon vann man fyra av de fem följande presidentvalen. Man har även vunnit en majoritet av sydstaterna i varje amerikanskt presidentval sedan Goldwater.

Den politiska historien i USA markeras av en rad sådana geografiska rockader.

Söderns skifte är det tydligaste exemplet, men på 2000-talet har vi också sett hur regioner som länge ansågs vara enparti-stater bytt skepnad. Kalifornien brukade vara den delstat som skickade republikaner till Vita Huset. I dag är det tvärtom en så djupt demokratisk delstat att republikanska presidentkandidater bara besöker den för fundraisers.

De fattiga delstaterna kring bergskedjan Appalacherna, som Kentucky och West Virginia, var i sin tur länge de mest pålitliga för demokrater; från JFK till Bill Clinton. Men Obama har inte haft en chans där. I sydvästra USA har New Mexico, Nevada och Colorado skiftat från republikanerna till att stödja Obama två val i rad. I New Jersey har republikanen Chris Christie stöd av nästan 7 av 10 invånare, trots att han knappast blivit känd för att kompromissa med demokrater;

Lärdomen är generellt att den politiska geografin i USA kan förändras betydligt snabbare än man tror.

Glenn Smith är en veteran bland Texas demokratiska strateger som bland annat jobbade för den demokratiska guvernören Ann Richards på 1990-talet, den senaste demokraten som vann ett delstatstäckande val här. Enligt Smith är Demokraternas bästa vänner i den här kampen Republikanerna själva, som håller på att begå politiskt självmord.

– Deras radikalisering innebär att Demokraterna kan ta över betydligt snabbare än de annars skulle ha gjort. De har inlett en attack på utbildningssystemet, slutat finansiera motorvägarna, startat ett reaktionärt krig mot abort och preventivmedel och stoppat expansionen av Medicaid trots att vi är den delstat i hela USA som har flest invånare utan sjukförsäkring.

28,8 procent av Texas invånare är utan sjukförsäkring, vilket är rekord i USA. I Massachusetts, där man genomfört en reform som liknar Obamas sjukvårdsreform, är det bara 4,5 procent som är utan sjukförsäkring. Trots det har guvernör Rick Perry vägrat acceptera de federala pengarna för en expansion av Medicaid, sjukvårdsprogrammet för låginkomsttagare.

– Latinamerikaner och moderata vita bryr sig inte om de värdekonservativa frågorna, de bryr sig om att deras barn ska kunna gå i en okej skola och att ha tillgång till sjukvård, säger Smith.

Demokraternas trumfkort i kampanjen för Texas heter Wendy Davis. I juni blev Davis, en delstatssenator från Fort Worth, ett nationellt fenomen när hon höll ett elva timmar långt, oavbrutet tal (en så kallad filibuster) för att protestera mot en omfattande ny abortlag i Texas, som bland annat skulle begränsa antalet abortkliniker i delstaten (från 42 till 5).

Republikanerna har i år genomfört en nationell attack på aborträttigheterna i USA. 19 delstater har inför nya restriktioner bara i år. Wendy Davis tal förvandlade henne omedelbart till en ny stjärna för USA:s demokrater, en symbol för motståndet till Republikanernas offensiv.

Demokraterna i Texas hoppas nu att Wendy Davis ska ställa upp i nästa års guvernörsval. Hon kommer i så fall ha en rejäl uppförsbacke, men det är svårt att föreställa sig en enda person som är bättre lämpad att väcka liv i den sovande entusiasmen bland delstatens miljontals progressiva.

Den republikanske guvernören Rick Perrys hantering av fenomenet Wendy Davis har inte direkt minskat Demokraternas entusiasm över hennes politiska framtid. Efter att Wendy Davis lyckades mobilisera ett organiserat uppror av feminister och aborträttsaktivister i Texas sade Perry: “Ju mer de skriker, desto mer vet vi att vi får något gjort”.

Utöver Davis hoppas Demokraterna även på de två tvillingarna Julián och Joaquín Castro, borgmästare respektive kongressledamot i San Antonio.

Julián höll ett bejublat tal på Demokraternas partikonvent i fjol och anses vara en av partiets mest lovande stjärnor i framtiden. Hans budskap kombinerar på ett slugt sätt Texas klassiska mytologi om entreprenörsanda, individualism och företagande med progressiva idéer om stark välfärd, bra skolor och ett fungerande skyddsnät.

Castro håller på att skapa en ny berättelse om Texas, där han menar att det krävs en grundläggande trygghet för att skapa social rörlighet och få unga människor att våga starta företag och leva upp till sina drömmar.

Det lär dröja något decennium innan någon av Castro-bröderna kandiderar för ett högre ämbete, men som symboler för Demokraternas nya budskap i Texas är de oumbärliga.

Initiativet Battleground Texas ska därmed inte ses som ett utslag av Demokraternas hybris, utan snarare är det det allra första steget på vägen mot en helt ny politisk karta i USA, som kommer att förändra landets politiska dynamik för gott.

Enligt opinionsanalytikern Nate Cohn på The New Republic måste Demokraterna vänta till 2030-talet innan de kommer att vara favoriter för att vinna delstaten enbart på grund av demografiska förändringar.

Om man däremot räknar med att en ny demokratisk presidentkandidat, säg Hillary Clinton, får betydligt bättre siffror bland vita väljare än Obama (vilket inte alls är orimligt, med tanke på Obamas extremt låga stöd av vita i Texas konservativa regioner) kan förändringen gå betydligt snabbare.

Redan 2016 kan då Texas vara en “swing state”, med bara 3,8 procents demografiskt övertag för Republikanerna, enligt Cohn. 2020 och 2024 har Republikanernas övertag helt försvunnit.

Det skulle förändra hela den politiska matematiken i USA och göra det omöjligt för Republikanerna att långsiktigt fortsätta den politik som de nu för.

Den erfarna politiska reportern Robert Draper skrev i Texas Monthly den här sommaren: “Det går inte att förneka att Demokraterna, för första gången på många decennier, ser ljuset i tunneln i Texas.”

Demokraterna har en bra bit kvar, men det vi ser nu kan vara början på 2000-talets motsvarighet till Republikanernas “sydstatsstrategi”.

Martin Gelin, journalist i USA och aktuell med e-boken Barack Obamas dilemma.