ledare Fler barn måste se sina föräldrar gå till jobbet. Fler vuxna måste ha en arbetsplats att gå till. Då behövs Arbetsförmedlingen mer än någonsin – men istället slaktas den i M-KD-budgeten.
Extratjänsterna har hamnat i skottgluggen för näringslivets och borgerlighetens kritik av Arbetsförmedlingen.
I en artikel i SvD (4 december) hävdar Teknikföretagens ledning att de »mycket dyra extratjänsterna tycks ge obefintligt resultat.«
I den KD-M-budget som nu gått igenom dras anslagen till arbetsmarknad ner med 3,9 miljarder, där neddragningar gäller allt från anställda till utbildningskontrakt och extratjänster, som påstås vara kostsamma «låtsasjobb« utan effekt..
Men i själva verket är det tvärtom.
Extratjänsterna, en av Arbetsförmedlingens sex stödformer, ger arbetslösa och nyanlända anställningar med kollektivavtalade villkor, subventionerade av staten, och första starten på ett nytt liv.
I september hade drygt 13 800 personer extratjänster i kommuner och landsting. Knappt 950 personer hade extratjänster i privata företag, rapporterar Kommunalarbetaren.
Och extratjänsterna är viktiga och riktiga jobb. Viktiga för att de ger värdighet, inkomst och tillhörighet till arbetslösa som har svårt att komma in av egen kraft. Riktiga för att de arbetsuppgifter som utförs är till nytta, och dessutom med en lön som går att leva på. Ett cykelbud som tjänar 30 kronor i timmen gör nytta, men lönen motsvarar inte levnadskostnaderna, och arbetsgivaren tillåts smita från allt ansvar.
Kommunerna är i allmänhet nöjda med hur tjänsterna utformats.
Andelen nyanlända som fått jobb eller studerar efter två år i etableringsuppdraget var i september 44 procent jämfört med 34 procent förra året. Det kan knappast kallas ett misslyckande, tvärtom måste resultaten vägas mot hur stor uppgiften är.
Reformen har dessutom inneburit både högre lönenivåer och ökad sannolikhet att vara sysselsatt, visar en utvärdering från 2016.
Helst vill de ha en mycket lång kö av sökande utan inblandning från kollektivavtal och facket.
Arbetsförmedlingen behövs även i en högkonjunktur. För samtidigt som arbetslösheten minskat blir antalet inskrivna arbetssökande som står längre bort från arbetsmarknaden fler, en uppgång med 41 000 till 258 000, jämfört med 2010, då Arbetsförmedlingen tog över etableringsuppdraget av nyanlända från kommunerna.
AF:s insatser för dem som är längst bort från att få anställning förbättrar matchningen mellan arbetsgivare och arbetssökande. Myndigheten ser även till att de icke sysselsatta kommer in i arbetslöshetskön, en uppgift som den privata marknaden inte kan ta sig an. Men nu hotas stora delar av verksamheten: Den M-KD-budget som röstats igenom innebär rena slakten för myndigheten.
När arbetsgivare och borgerliga partier gnäller på subventionerade anställningar med bra villkor är det för att de vill att konkurrensen ska öka och lönerna sjunka. Helst vill de ha en mycket lång kö av sökande utan inblandning från kollektivavtal och facket.
Ett rut-bidragsjobb är för dem alltid bättre än en extratjänst, även om det varken ger heltid, pensionspoäng eller en lön det går att leva på.
Att tänka bort alla skattesubventioner till de egna favoritverksamheterna är en specifik form av förträngning som näringslivet övat länge och framgångsrikt på.
Sverige behöver fler, inte färre, subventionerade jobb med schyssta villkor som skapar mening och tillhörighet. Det är lönsamt för samhället på lång sikt. Arbetslöshet kostar så mycket mer.
Fler barn måste se sina föräldrar gå till jobbet. Fler vuxna måste ha en arbetsplats att gå till. Föräldrars fattigdom och arbetslöshet följer annars med till nästa generation.
Att slakta Arbetsförmedlingen för att ge fler höginkomsttagare jobbskatteavdrag är ett stort svek mot dem.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
