Jesper Strömbäck. Foto: Sofia Runarsdotter.

Krönika Vad ser de politiska partierna för mål? Vilket samhälle vill de forma? Det undrar Jesper Strömbäck. 

Hård kritik har med rätta riktats mot förslagen från den så kallade Vandelsutredningen, bland annat här i Dagens Arena.

Som bland annat Advokatsamfundets tidigare generalsekreterare Anne Ramberg har konstaterat är utredningen ”en förfärande läsning som inte hör hemma i en demokratisk rättsstat” och att ”vi närmar oss med stormsteg ett angiverisamhälle där människor delas in i olika grupper, för vilka olika regler ska gälla. För utlänningar gäller oklara bedömningsgrunder”.

Förslagen skulle kraftigt inskränka yttrandefriheten och strida mot den svenska regeringsformen, som bland annat slår fast att ”var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad ”frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor”. Här bör ordvalet noteras: yttrandefriheten tillförsäkras ”var och en”. Inte bara svenskfödda, inte bara svenska medborgare, utan ”var och en”.

Det finns därför starka skäl, ur ett demokratiskt och rättssäkerhetsperspektiv, att slänga utredningen och dess förslag i papperskorgen.

Som ett etnonationalistiskt och auktoritärt parti är SD:s målbild ett etniskt, kulturellt och religiöst homogent Sverige

Det finns därför också starka skäl till oro när Socialdemokraternas första reaktion, för att citera Anders Ygeman, var att ”jag tycker att det hela är ett steg i rätt riktning”. Där man utifrån socialdemokratins historia och (tidigare) grundläggande värderingar hade kunnat förvänta sig hård kritik var otydlighet bara förnamnet.

Riktning mot vad?

Detta väcker samtidigt en större fråga som diskuteras allt för sällan, nämligen vad de politiska partierna egentligen ser för mål för sin politik. Vilken typ av samhälle vill de forma? Vilken typ av samhälle vill de att vi ska leva i? Vad vill de ska prägla det framtida Sverige?

Detta är inte bara en fråga om vilka visioner de har. Visioner har som bekant en tendens att bli väldigt fluffiga eller – i auktoritära regimer – förtryckande. I stället handlar det om att försöka lyfta blicken från enskilda förslag och beslut för att i stället försöka se vad politiken som en helhet leder till. Lika lite som Rom byggdes på en dag byggs det framtida Sverige av ett enskilt förslag eller beslut isolerat från andra förslag och beslut. Det byggs av summan av de beslut som fattas och hur de samverkar till att driva Sverige i en viss riktning.

Formulerat annorlunda förutsätter allt tal om att förslag och beslut leder i rätt eller fel riktning att det finns en målbild, men den målbilden är inget parti tydligt med.

Undantaget är Sverigedemokraterna, även om de av strategiska och taktiska skäl ständigt försöker anpassa retoriken till vad de tror går hem. Som ett etnonationalistiskt och auktoritärt parti är deras målbild ett etniskt, kulturellt och religiöst homogent Sverige utan invandrade där de själva styr utan att behöva ta hänsyn till sådant som bland annat humanism, demokrati, rättssäkerhet, självständiga domstolar, mänskliga rättigheter, skydd för minoriteter, pressfrihet, akademisk frihet eller kulturell frihet.

Precis som deras ideologiska släktingar i bland annat Ungern, Frankrike eller USA.

Men vilken målbild har Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Centerpartiet, Liberalerna, Kristdemokraterna och Moderaterna? När tvingades de senast svara på frågor om vilket slags Sverige deras politik sammantaget leder till? När tvingades de senast svara på vilka deras viktigaste grundläggande värderingar är? Och när tvingades de senast svara på frågor om hur förslag som de lägger fram eller ställer sig bakom hänger samman med de viktigaste grundläggande värderingar de säger sig stå för?

Frågorna ska inte ses som retoriska. Jag vet själv inte svaren. Vad jag däremot är övertygad om är att det är svårt för att inte säga omöjligt att orientera sig utan en karta och utan att veta i vilken riktning man egentligen vill. Det gäller såväl partierna som vi alla som medborgare.

Jesper Strömbäck