Släpp de signalpolitiska snuttefiltarna

När förhandlingarna om flyktingkrisen återupptas i dag är det här vad partierna måste komma överens om.

I helgen publicerade Expressens Anna Dahlberg ännu en ledare om migrationspolitiken. Artikeln följer ett känt mönster. Anna Dahlberg skriver skarpt om kända utmaningar med ökningen av antalet asylsökande, och avrundar med några svepande förslag till signalpolitik. Tillfälliga uppehållstillstånd, skärpta regler för anhöriginvandring, sänkt etableringsersättning.

Åtgärderna är lika klickade på Expressens sida som de är populära bland Moderater och på KD:s riksting. De är samtidigt lika kostsamma som de är ineffektiva.

Den signalpolitik som Anna Dahlberg, Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor föreslår är dyra låtsaslösningar – ägnade mer åt att signalera ”vi gör något!” än att verkligen åstadkomma något.

Tidsbegränsade uppehållstillstånd försenar integrationen. De ökar väntetiderna liksom kostnaderna för Migrationsverkets asylprövning. Det är fel väg att gå.

Försämrade möjligheter till familjeåterförening skulle vara ett dråpslag mot nyanländas förmåga att fokusera på att lära sig svenska och hitta ett jobb. Den yttersta konsekvensen av att skilja familjer åt är att fler föräldrar kommer att känna sig tvingade att ta med sig sina barn i gummibåtarna. Vill vi verkligen medverka till det?

Sänkt etableringsersättning skulle försämra nyanländas livsvillkor från en redan mycket låg nivå. Risken är att det som staten sparar, måste kommunerna betala ut i nödhjälp.

Dessutom skulle sänkt etableringsersättning försena integrationen: Med lägre inkomst blir det ännu svårare för nyanlända att få råd att bo i städer och regioner med hyfsad arbetsmarknad.

Åtgärderna är kostsamma, och det är mycket tveksamt om de skulle ha någon annan effekt än att göra livet svårare för nyanlända. Flyktingkrisen är nämligen på riktigt.

Antalet flyktingar i världen har ökat med 17 miljoner på fyra år, och ökningen har skett i EU:s grannländer. Asylsökande till Sverige kommer inte från ”säkra länder” utan från Syrien (35 procent), Afghanistan (14 procent), Eritrea (8 procent), Irak (8 procent) och Somalia (5 procent).

Andelen beviljade asylansökningar har ökat från 27 procent 2009 till 77 procent 2015. Signalpolitik kan i det här läget möjligen bidra till ett ovärdigt race to the bottom i mottagningsvillkor bland EU-länderna, men knappast minska antalet som söker en fristad i Sverige.

När de demokratiska partiledarna samlas till överläggningar i dag måste de släppa den signalpolitiska snuttefilten. Ge plats på dagordningen åt politik som verkligen skulle göra skillnad. Några förslag:

Lös systemfelen i asylmottagningen. Ge Migrationsverket i uppdrag att starta ett eget Airbnb så att enskilda kan ge asylsökande tak över huvudet, och tillåt Migrationsverket att bygga egna asylboenden. Gör det enklare för kommuner att driva egna boenden för ensamkommande barn. Ingen kan påstå att Bert Karlsson-lösningar är kostnadseffektiva.

Dela på ansvaret. Lika självklart som alla kommuner måste dela på ansvaret (när läggs lagförslaget i riksdagen?), lika självklart måste alla skolor göra det. Dags att göra rikspolitik av Södertäljes modell med beredskapsskolor.

Förändra budgetreglerna och ersätt ”krona för krona”-principen med en politik som möjliggör framtidsinvesteringar i de människor som nu kommer till Sverige. Framgångsrik integrationspolitik handlar inte om att minimera kortsiktiga kostnader, utan om att maximera en långsiktig investering.

Lös knutarna på bostadsmarknaden. Innovation och ny teknik gör att byggkostnaderna hela tiden sjunker. Problemet är inte att det kostar för mycket att bygga stenhus som håller i hundra år istället för modulhus, utan att det tar för mycket tid. Kräv till exempel att länsstyrelserna arbetar parallellt med kommunens tjänstemän i handläggning av byggärenden enligt Kiruna-modellen.

Sveriges största humanitära insats någonsin är en stor utmaning. Men den behöver inte vara större än vår beslutsamhet och handlingskraft.