Det är ingen naturlag att må dåligt på jobbet. Vi behöver prata om hur vi återtar makten över arbetet och därmed över våra liv.
För många människor är jobbet en plats där vi tillbringar åtta timmar om dagen, ofta utan inflytande över innehåll och utformning. Vi tar för givet att samhället styrs av demokratiska spelregler, att vi är medborgare med rättigheter och skyldigheter, gäller i samhället som helhet. Utom på jobbet.
Så har det inte alltid varit.
Under sextio- och sjuttiotalet svepte debatten om inflytande på jobbet och ekonomisk demokrati över hela det partipolitiska landskapet. Möjliga reformer diskuterades, idéer sattes under lupp. Forskare letade efter sätt att förverkliga tanken om det goda arbetet.
De senaste decennierna har debatten varit mer eller mindre stendöd. Statsvetaren Bo Rothstein, som skrivit en bok om ekonomisk demokrati går till och med så långt att han kallar det ett “tankeförbud”.
Men något håller på att hända. Det franska parlamentet klubbade nyligen igenom en lag som förbjuder arbetsgivare från att mejla anställda efter arbetstid. Samtidigt driver en av Socialistpartiets presidentkandidater kortare arbetsvecka, ytterligare semesterdagar och medborgarlön.
Det börjar bubbla om jobben. Men än så länge handlar det mest om hur illa vi har det på jobbet, och hur vi ska göra för att minimera lidandet. Sociologen Roland Paulsen har populariserat en arbetskritik, inte minst i Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin, med tesen att vi kan och bör jobba mindre. Men även om vi jobbar mindre kvarstår frågan om vad vi gör på jobbet. Och hur lite eller mycket makt vi har.
Och problemet är att makten över arbetet, i bästa fall, är förbehållen den övre medelklassen och överklassen. Alltfler lider av stress, ångest och i värsta fall depression som kan kopplas till villkoren på jobbet. Inte minst kvinnor.
Vi har det inte bra — och vi behöver prata om det.
Idén om ett arbetsliv där vi är mer än producerande enheter rymmer också en ny öppning, för progressiva krafter och partier.
För visst måste det finnas andra, nya stigar att trampa? Inte kan vi väl kapitulera inför verkligheten som den ser ut?
Utgångspunkten för reformer på arbetsmarknaden måste vara hur vi kan ge människor makten över sitt arbete.
Kombinationen automatisering och robotisering öppnar dörren till svindlande möjligheter. Poängen är att vi behöver ett nytt samtal om hur alla människor — inte bara några — kan få makt över sitt liv.
Idén om ett arbetsliv där vi är mer än producerande enheter rymmer också embryot till en ny strategi, en ny öppning, för progressiva krafter och partier. Snarare än att låsas in i ett liberalt paradigm där jobb enbart mäts i antal kan ett kvalitativt mått på arbete bryta dödläget. För varför slutar demokratin att gälla så snart vi kliver in på jobbet?
Självklart kan även arbetsplatsen omfattas av demokratiska beslut, oavsett om det sker i form av kooperativ, utökad arbetsplatsdemokrati eller anställda i bolagsstyrelser.
Målet för demokratin måste vara delaktighet — i hela samhället.
Vi behöver nämligen inte, för att låna Ernst Wigforss formulering, vara »blint underkastade växlingarna i ett ekonomiskt liv som verkar som en naturkraft«.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
