Risken är fortfarande stor att Grekland tvingas lämna eurozonen och gå i konkurs. Hela EU verkar svaja. Men pessimism behöver inte leda till handlingsförlamning eller att man slutar diskutera vart unionen borde ta vägen. Den som letar gnistor hittar dem hos tre gamla veteraner.
John Palmer följde Europa som journalist på The Guardian. Nu är han pensionär i London, med varma känslor för nordisk socialdemokrati. Svaret på eurokrisen har blivit fördjupning, inte sönderfall, skriver han nu optimistiskt i vänstertidskriften Soundings.
Men EU:s krispolitik vilar på konservativa ekonomiska värderingar. Åtgärderna fungerar illa. Den folkliga misstron växer. Nationella högerpartier, som är motståndare till hela EU-projektet, samlar röster. Trycket från både medborgare och marknad kommer tvinga fram en omsvängning mot mer aktiv krispolitik, förutspår han.
Palmer nämner i första hand en större EU-budget, precis som parlamentet efterlyst. Europa kan inte bara spara sig ur krisen. De många ojämlikheterna i eurozonen ropar på fördelningspolitiskt bestämda investeringar. Euroobligationer är en väg mot mer expansiv budgetpolitik, en annan är den beskattningsrätt av företag eller finansiella transaktioner som parlamentet föreslagit.
Utvecklingen verkar helt enkelt gå mot federalism: ett demokratiserat och politiserat EU där parlamentet blir mittpunkt — och konflikt ersätter Unionens gamla förkärlek för konsensus, avslutar Palmer. Demokrati löser inte alla problem, men Europa är nu vid den punkten där inga problem längre kan få hållbara lösningar om de inte beslutats i en övernationell demokrati där folket kan utkräva ansvar.
Den ännu äldre tyska statsvetaren Fritz Scharpf har också skrivit om krisen, men strängare och dystrare. Han når ungefär samma slutsats: federalism eller sönderfall. De beslutade reglerna där den ekonomiska politiken i euroländerna ska kontrolleras av EU-kommissionen är sämsta möjliga försök till ett fortsatt, och i längden omöjligt, mellanläge. De innebär en plågsam vandring mot sammanbrottet, kanske de nationella demokratiernas slut.
Men förändringar sker inte utan opinionsbildning och ställningstaganden. Hummandet måste få ett slut. De enda som vågar vara tydliga är de som helst vill slippa hela EU, det vill säga Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Tidigare i år fällde en annan veteran, Jacques Delors, hårda omdömen om bristen på beslutsamhet i en intervju i tyska Mittelweg. Han saknade ”sanna europeiska militanter” som kan bryta dödläget och föreslå strukturella förändringar.
Uppdraget måste vara att demokratisera och politisera EU: att gå från kritik till förslag, från pessimism till politik.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
