Släpp in publiken

ledare Kraven på ett mer detaljerat regelverk för kultur och idrott i coronans tid handlar inte om särbehandling. Det handlar om att tillåta publik på ett sätt som inte ökar risken.

En vår och en sommar har gått. Under nästan sex månader har stora delar av kultur- och idrottssverige ställts i vänteläge. Visst, det går att genomföra arrangemang, bara inte med publik.
I alla fall inte fler än 50 personer.
Alla som vet något om kultur och idrott inser att det bara är en mycket begränsad del av verksamheten som går att driva på det viset. Kulturlivet blöder. Om det dröjer länge till är frågan vad som finns kvar att återuppbygga när pandemin är över.
Vad händer med biograferna som går i konkurs? Teaterhusen? Idrottsföreningarna?
Och allt detta samtidigt som köpcentrum, badstränder, hotell och kollektivtrafik fylls av människor utan att några regler följs, i alla fall inte på något synbart sätt.
Det är klart att det skär sig. Det är klart att en sådan strategi får kritik. För inkonsekvensen och obegripligheten. För att det är just idrott och kultur som fått bära så stor del av ansvaret för att smittan inte ska spridas.
Det skulle förstås gå att hävda att problemet är det motsatta. Att det är köpcentrum och restauranger som borde stänga för att smittan ska försvinna helt. Det är en rimlig, logisk tanke. Men så länge vi har den strategi vi har, med social distansering och ett samhälle som ändå är tänkt att fungera under tiden som vi rider ut pandemin, så blir inkonsekvensen besvärande.

Poängen är att vi lätt hade kunnat ta in 200 personer på det där grusfältet framför scenen

Kritiken mot skevheten i regelverket exploderade får två veckor sedan, i samband med en debattartikel av Jonas Gardell.
Då lovade kulturminister Amanda Lind att det inom några veckor skulle komma nya regler. Regler som ska precisera hur det är möjligt att arrangera sammankomster och ändå ta ansvar för att minska smittspridningen.
Efter sex månader, varav en sommar i stort sett helt utan konserter, teatrar och författarträffar tror jag att människor längtar intensivt efter den sortens möten. Jag kände själv av det i somras. Under ett par timmar var jag konferencier för en jubileumskonsert på en musikteater i Sörmland. Vi streamade konserten och ganska många följde den på nätet. Men vi hade också ett fyrtiotal personer i publiken. Väl utspridda på en stor yta framför scenen. Coronasäkert avstånd. Det mötet gjorde hela upplevelsen. Utan dem hade konserten blivit oändligt mycket sämre. Och de som kom för att titta fick en av sommarens få livemusikupplevelser.
Det var efterlängtat.

Poängen är att vi lätt hade kunnat ta in 200 personer på det där grusfältet framför scenen och de hade ändå suttit längre ifrån varandra än vad människor gör på vilket köpcentra som helst.
Kraven på ett mer detaljerat regelverk för kultur och idrott i coronans tid handlar inte om att särbehandla kulturen och idrotten. Det handlar inte heller om att helt släppa på restriktionerna. Ingen tror väl att kulturen och idrotten kan ducka för pandemin? Viruset bryr sig inte om vad människor tycker om det. Det försvinner inte av en regeländring.
Istället handlar det om att tillåta sammankomster med publik på ett sätt som inte ökar risken. Och det går. Det handlar bara om att göra regelverken mer flexibla. Folkhälsomyndigheten måste förstå att det går att genomföra säkra arrangemang med fler än 50 personer, om det finns regler och rekommendationer kring hur det ska göras. För regeringen skulle det kunna handla om att anpassa antalsbegränsningen till ordningslagen så den inte slår blint mot alla arrangemang, oberoende av hur de i praktiken skulle gå att genomföra säkert.
Till och med i Italien, som drabbats så hårt av pandemin, tillåts i dag utomhusarrangemang, opera, konserter och liknande, om arrangörerna bara tar ansvar för att mäta besökarnas temperatur, ser till att grupperna som kommer håller avstånd från varandra och inte trängs i köer till vinbaren i pausen.
Det går.
Och det är bråttom.