Krönika Nu krackelerar sakta enigheten om sanktionerna, men de fungerar. Gradvis urlakas de ryska statsfinanserna och det är nu omvärlden måste visa att den kan hålla ut.
När Ryssland invaderade Ukraina den 24 februari var faktiskt många i väst förberedda. De hoppades på det bästa men planerade för det värsta. Därför kunde EU:s sanktioner, de mest långtgående och ambitiösa någonsin, träda i kraft så snabbt. Sanktionerna var väl koordinerade med USA och andra allierade. Europas enighet och beslutsamhet har väckt förvåning och beundran. I sammanlagt sex olika ”paket” har man gjort sitt bästa för att kraftigt minska Rysslands möjligheter att finansiera kriget. Ett mer långsiktigt mål har också varit att avskräcka andra från liknande invasioner (till exempel Kina mot Taiwan).
Sanktionerna har inneburit reseförbud och frysning av tillgångar för ett antal politiker och oligarker. EU:s luftrum har stängt för ryska flyg, fartyg får inte lägga till i EU:s hamnar, bankerna har slängts ut ur betalningssystemet SWIFT, man har infört exportförbud på en mängd varor och teknisk utrustning och importförbud har införts för ett stort antal ryska produkter. Minst hälften av den ryska valutareserven är frusen. Ryssland har uteslutits ur de flesta politiska, ekonomiska, vetenskapliga och kulturella samarbeten. Förra veckan beslutades dessutom att visumavtalet ska rivas upp, vilket kommer att göra det krångligare och dyrare för ryssar att få visum till EU.
De har inte satt stopp för kriget men gradvis urlakas de ryska finanserna
Dessutom har Ukraina fått åtskilliga miljarder i humanitärt stöd, flyktingstöd, återuppbyggnadslån. Många enskilda länder har skickad vapen och militär utrustning. För första gången någonsin har EU gett pengar till ett land för att köpa vapen. På flyktingsidan har EU aktiverat det tillfälliga skyddsdirektivet, vilket ger ukrainare en snabbfil i den traditionella asylproceduren. Nästan sju miljoner flyktingar finns i dag i EU-länderna.
För allt detta har det funnits stort stöd, bland politiker såväl som medborgare. Många människor har generöst öppnat sina hem för flyktingarna och en förkrossande majoritet anser att det är Putin och Ryssland som i strid med internationell rätt brutalt har angripit ett självständigt land.
Men. Nu börjar enigheten sakta urlakas. Sanktionerna känns också i väst. Höga energipriser och en kall vinter hotar. Vi ser varubrist, störda leveranskedjor och fortsatt hög inflation. Det finns en påtaglig risk för recession. Runt om i Europa hörs ett fåtal, men växande, röster om att priset börjar bli högt. Ska vi inte hitta något sätt att tala med Ryssland och kanske fundera över sanktionernas framtid?
I det italienska valet om två veckor leder högerpartierna och bland dem finns två stora Putinbeundrare – Legas ledare Matteo Salvini och Silvio Berlusconi. Rykten gör gällande att ryska påtryckningar låg bakom beslutet att fälla Draghis samlingsregering. I Tyskland, liksom i Frankrike har enskilda politiker fört fram att sanktionerna är värdelösa och drabbar européerna hårdast. I helgen demonstrerade 70 000 personer i Prag mot sanktionerna. Ungerns ledare Viktor Orbán, slöt förra veckan ett nytt kontrakt med Gazprom. Många energiberoende företag varnar för ökade kostnader och risker för minskad produktion. Energipriserna kommer att vara höga länge, vi måste spara på el, vad än de kompensationslovande partierna i den svenska valrörelsen säger.
Men vi måste orka. Sanktionerna fungerar. De har inte satt stopp för kriget men gradvis urlakas de ryska finanserna. Över tusen företag har lämnat Ryssland, kanske upp till 350 000 unga välutbildade har lämnat landet och flytt till Tbilisi, Tel Aviv, Istanbul. Rysk BNP kommer att sjunka med 6 procent i år, det kommer att kännas. Inflationen är drygt 15 procent och varuproduktionen har minskat kraftigt. Gradvis äter krigskostnaderna upp landets finanser. När det europeiska oljeembargot börjar gälla vid jul kommer inkomsterna dramatiskt att sjunka för Ryssland. Nya EU-sanktioner förbereds. Gasen måste fasas ut snabbare och vi måste försöka övertyga fler än de i dag 40 länderna att följa sanktionerna, inte minst Indien.
Ukraina kämpar inte bara för sig själva, sitt land och sin identitet. De slåss också för oss, för demokratin, de europeiska värdena och för rätten för varje land att välja sin egen väg, sina vänner och sina allianser. För deras skulle måste vi hålla fast vid sanktionerna och de uppoffringar de innebär också för oss.
Cecilia Malmström, är bland annat tidigare EU-kommissionär och ledamot i Europaparlamentet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
