Det finns flera sätt att vinna val.
Föreligger ett utbrett missnöje med den sittande regeringen blir det förstås mycket lättare. Skälet kan vara brister i det politiska hantverket. Eller att finansministern tappat greppet över den ekonomiska utvecklingen. Som under kronkrisen 1992.
En annan strategi är att på egen hand förändra den politiska spelplanen. Och utlova att bryta en sömnig maktutövning. Det magiska ordet stavas ”förändring”. Detta ord har kampanjmakare paketerat om i en rad framgångsrika valrörelser de senaste decennierna.
Om båda dessa förutsättningar föreligger kan det bli en riktig jordskredsseger. Obamas valseger 2008 utlovade ”change”. Missnöjet med Bush var monumentalt. Dessutom var den amerikanska ekonomin i fritt fall.
2006 fanns ett stort missnöje med Göran Persson. Samtidigt lyckades Moderaterna med reptricket att både utlova att bryta rådande sömnighet och samtidigt framställa sig som bärare av den socialdemokratiska traditionen.
I dag är svensk politik en paradoxal historia. Politiken är strategiskt sett mer polariserad än någonsin tidigare. Att formalisera de politiska blocken var poängen med Reinfeldts allians. Det rödgröna samarbetet blev ett svar på de fyra borgerliga partiernas nära samarbete. Samtidigt är skillnaderna mellan blocken mindre än på mycket länge. Åtminstone i de stora frågorna. Allt detta leder till ett slags tjänstemannafiering av den politiska debatten. Och att Sverigedemokraterna skär pipor i vassen.
Sammantaget vore det därför bra för Sverige om den hårda blockpolitiken bröts upp. Historiskt har många beslut fattats av en majoritet i riksdagen på förslag från minoritetsregeringar. Inte sällan efter förhandlingar mellan flera riksdagspartier. Samtidigt borde de ideologiska skillnaderna göras tydligare. Väljarna har ganska svårt att förstå eller ännu hellre att engagera sig i hur mycket bolagsskatten ska sänkas.
Moderaternas historiska seger 2006 byggde på en populistisk kontrast mellan ”arbetslinjen” och ”bidragslinjen” som fortfarande sätter dagordningen. Den rödgröna oppositionen har inte varit lika framgångsrik att skapa kontrast gentemot sin motståndare.
Med två år kvar till nästa val talar den ekonomiska krisen definitivt till den sittande regeringens nackdel. Anders Borgs arbetslinje ligger redan i spillror. Han är en politiker som tror att samhället kan reduceras till ett excelark. Och 2014 kommer Sverige verkligen att ha massarbetslöshet.
SPD i Tyskland, Labour i Storbritannien och Socialisterna i Frankrike söker en reformstrategi efter finanskraschen och eurokrisen. Peer Steinbrück lanserades i helgen som SPD:s kanslerkandidat på en radikal fördelningspolitik, social jämlikhet och en fördjupning av Europasamarbetet.
Stefan Löfven och Magdalena Andersson borde lyssna in denna europeiska diskussion. Stabila statsfinanser i alla ära. Men man vinner faktiskt inte val på att vara lika bra som sin motståndare. Man måste vara annorlunda också. Särskilt när ekonomin krisar och den rådande ekonomiska doktrinen i själva verket är förklaringen till att ekonomin krisar och arbetslösheten skjuter i höjden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
