Expressen avslöjar ett urspårat rut-samhälle.
Mariefredsmodellen har beskrivits som en förebild för de rumäner som kommit till Sverige för att tigga. Vanliga Mariefredsbor skulle anlita EU-migranterna i sina hem och trädgårdar. Fönsterputsning, trädgårdsskötsel, målning med mera.
Det verkade fungera så bra. Initiativet utsågs till ”Årets mångfaldsbragd 2015”. En av initiativtagarna nominerades till Aftonbladets pris ”Svenska hjältar”.
Det fanns bara ett problem när Expressen undersöker hur det fungerat i Strängnäs: lönerekommendationen till Strängnäsborna var 75 kronor i timmen, eller att ”betala efter samarbete och förmåga” och sociala avgifter och försäkringar ingick inte. För att inte tala om försäljning av diverse hantverk som anordnades av Pingstkyrkan och beräknas ha inbringat 10 kronor i timmen.
Expressens reportage från i måndags är tillintetgörande läsning. Det handlar om slavlöner.
Associationerna går till Lars von Triers Dogville där Nicole Kidmans karaktär Grace är på flykt och göms av by-invånare som till en början vill väl, men som i slutändan utnyttjar henne grovt.
Alla ville ju så väl. Man ville hjälpa till. Men det blev så fel. Människor utnyttjades. De som lockats hit för att de trodde sig kunna tjäna pengar till värdigare liv i Rumänien återvände hem utan besparingar.
I Expressen motiverar Pingstkyrkan den låga lönen så här:
– Dels är det ju de här fruktansvärda fördomarna, att folk tittar ner på dem och inte tror att de kan någonting. Dels kan de inte prata svenska, de kan inte läsa och skriva, de har inga körkort. Det kan göra det besvärligt inledningsvis för de som anlitar dem, man måste gestikulera och översätta, och de är ju inte heller utbildade målare och städare. Det är väl en motivering då till att de inte kan få lika mycket betalt som svenskar. Sedan har ju folk vant sig nu vid de här 75 kronorna i timmen som vi har gått ut och rekommenderat.
Motiveringen kunde varit hämtad ur en Timbrorapport, eller en grundbok i nationalekonomi och säger allt om vilken logik som dominerar mångas uppfattning om hur löner bör sättas i dagens rut-samhälle. Beställaren ska bestämma priset på arbete utifrån vad hen har lust att betala, och det motiveras ideologiskt med produktiviteten/marknaden.
På totalen är det sant att de samlade lönerna i en ekonomi begränsas av produktiviteten. Men mellan individer och yrkeskategorier brukar vi anse att en utjämning är på sin plats.
Ett minimikrav är löner som går att leva på. Men framtidsutsikten att behöva leva på en minimilön skapar desperata människor som är beredda att förnedra sig för att höja sig över en skitlön. Det är inte ett värdigt samhälle. Jämlika löner måste gå längre än så.
Men är det då inte bättre att hanka sig fram i Sverige än i Rumänien?
Svaret är att ett demokratiskt samhälle inte kan ha specialregler för olika nationaliteter. Vi måste skydda personer som arbetar i Sverige oavsett nationalitet och ge dem samma regler på arbetsmarknaden. Som när man nu tecknat kollektivavtal för bärplockare för att låta dem arbeta till drägliga villkor.
Igår höll LO ett seminarium där en solidarisk lönesättning grundades i moralisk-filosofiska argument. LO hade bjudit in 20 representanter för näringslivet att medverka. Samtliga tackade nej.
Att döma av Mariefredsmodellen, så tänker de helt rätt. Slaget är redan vunnet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
