Pappers nej till det nya Industriavtalet visar att samarbetet inom LO kärvar inför kommande avtalsrörelse. Detta är i och för sig inget nytt. LO är en bred koalition med i grunden många gemensamma intressen men där det också finns inre spänningar.
Den klassiska motsättningen har gått mellan den konkurrensutsatta industrin å ena sidan och ”den skyddade” tjänstesektorn och offentliga sektorn å den andra. Den historiska samordningen med löneförhandlingar på LO-nivå hanterade lönebildningen inom ramen för EFO-modellen. Industrin skulle vara lönenormerande och sätta ramen även för resten av ekonomin. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, men problematiken består.
På senare tid har Industriavtalet varit en ramöverenskommelse som delvis fyllt samma roll. Det har innefattat fackförbund från LO, TCO och SACO. Förra året sa Teknikföretagen upp avtalet. Frågan är om det kan återuppstå i reviderad form. Pappers vänder sig främst mot att avtalet ska ha en ”prioriterad ställning”. Underförstått inte kunna rubbas av andra överenskommelser inom LO.
Samordningen inom LO har emellertid under de senaste två avtalsrörelserna varit förhållandevis framgångsrik. Först fick LO ledning igenom hyfsade löneökningar och en bred låglönesatsning med fokus på kvinnolönerna. Och senast under den akuta krisen lyckades LO avvärja arbetsgivarnas mest aggressiva krav. Samtidigt gruffade IF Metall och motsatte sig LO:s jämställdhetspotter.
Kanske ligger motsättningen i att framför allt IF Metall inte vill hålla tillbaka sina medlemmars löner i den högproduktiva industrin. IF Metall vill hänga på tjänstemännens löneökningar. Vidare är det inte längre lika lätt att applicera EFO-modellens grundkoncept. Ingen kan blunda för industrins betydelse för BNP, men samtidigt har tjänstesektorn växt högst väsentligt och är i dag åtminstone delvis konkurrensutsatt på en global marknad. Så hur ser en lönebildningsmodell ut i dag som leder till både ekonomisk utveckling och rättvisa löner? Ingen enkel ekvation.
En annan problematik hänger samman med den förändrade situationen på arbetsmarknaden. Med de offentliga arbetsgivarna och de stora företagen på industrisidan finns hyfsade förutsättningar att komma överens. Men på många andra delar av arbetsmarknaden ser det annorlunda ut. Tjänstearbetsgivarna i Almega agerar spjutspets för att sänka lägstalönerna och bana väg för en låglönesektor. Inom vissa branscher finns företag, inte sällan utlandsägda, med underentreprenörer i flera led som erbjuder oacceptabla löner och villkor. Detta pressar de svenska facken.
Bemanningsföretagen tenderar att skapa ett a- och ett b-lag på arbetsmarknaden. Det fackliga medlemstappet riskerar leda till att stora delar av tjänstesektorn kommer att ha arbetsvillor som inte omfattas av kollektivavtal. Även bygg och transport är i dag sektorer där arbetsvillkor och löner pressas på ett brutalt sätt. Allt detta ligger i linje med den borgerliga regeringens strategi. Det är Borgs arbetslinje i praktiken.
Därför blir de fackliga organisationernas agerande nu så avgörande. Lyckas LO hålla ihop samordningen blir det på sikt möjligt att rida spärr mot en klyvning av arbetsmarknaden. Men det är onekligen svårare i dag. En sådan strategi kräver också en allians med förbund inom TCO och SACO. Den måste bygga på en utveckling av jobb och löner för de som har en stark ställning och det blir möjligt att samtidigt lyfta de som idag har en utsatt position på arbetsmarknaden. Det är en klassisk facklig uppgift. Ytterst handlar det om vilket samhälle vi vill ha.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
