Svensk säkerhetspolitik formuleras bäst genom eftertanke och sansad analys – och uppenbarligen på betryggande avstånd från liberala ledarsidor.
I veckan författade Erik Helmerson ett ledarstick i Dagens Nyheter. Helmersson tillhör inte världshistoriens mest nyanserade ledarskribenter. Måltavlan den här gången var två artiklar författade av före detta försvarsministern Thage G Peterson (Aftonbladet Kultur) och tidigare ambassadören Sven Hirdman (DN-Debatt) där de diskuterat Sveriges relationer till Ryssland och argumenterat mot svenskt medlemskap i Nato.
Helmerson ”råkade” i sammanhanget utnämna Sven Hirdman till ”socialdemokrat”. Det senare var en överraskning för mig. Och möjligen även för Sven Hirdman själv. Den enda politiska koppling jag kan hitta är att han en gång var statssekreterare i försvarsdepartementet under en moderat minister! Inte heller faktakollen är på topp i liberala Dagens Nyheter.
Den där lilla påklistringen av prefixet ”socialdemokrat” är inte helt ointressant. För frågan om ett svenskt Natomedlemskap är åter på tapeten.
Putins alltmera auktoritära styre och folkrättsvidriga politik kan höstas in i svenska Natoanhängares argumentation. Inte minst Rysslands flagranta kränkningar av svenskt territorium och provocerande agerande i Östersjöområdet ger anledning till oro.
Efter valet har flera borgerliga partier lyft kravet på medlemskap i Nato. Det är förstås en tacksam konfliktyta mot den rödgröna regeringen. Inte minst för vissa liberala ledarsidor. Därför måste ju Sven Hirdman vara socialdemokrat! Han är ju emot svenskt medlemskap i Nato.
Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski hävdade förresten i princip att Sven Hirdman var i ryssarnas sold eftersom han är ledamot i i Moskvas statliga institut för internationella relationer där utrikesminister Lavrov är ordförande.
Vissa förhållningssätt sitter kanske i väggarna. Allt sedan Herbert Tingstens kampanj för svenskt Natomedlemskap. Redan då skulle agnarna skiljas från vetet och tredje ståndpunktare lyftas upp som varnande exempel och baxas fram till skampålen. De klentrogna blev då liksom nu ett argument för att Sverige borde bli medlem i Nato.
Och visst, Tage G Petersons och delvis även Sven Hirdmans artiklar är problematiska. De går i mina ögon i en traditionell fälla. Inte så att fiendens fiende blir vår vän. Men i varje fall tenderar kritiken mot Ryssland att komma i skymundan.
I stället är det Nato och västs missgrepp som dominerar synfältet. Här verkar det nästan vara som om det är EU och Nato som orsakat dagens konflikter. Upplysningsvis är det Ryssland som annekterat Krim och drivit fram kriget i östra Ukraina. Vilket delat landet.
Man kan säga mycket om EU:s och Natos bristande strategiska framsynthet. Den kan ha att göra med en underskattning av Putins auktoritära böjelser och strävan att återupprätta det ryska imperiet. Men beträffande Ukraina har EU och Nato agerat extremt återhållsamt och inte rustat Ukraina för att undvika en storskalig konflikt i regionen.
På sätt och vis gör Natomotståndarna samma missgrepp. Fast omvänt. De tycks mena att Putins motstånd mot svenskt och finskt Natomedlemskap är bevis nog för att vi ska gå med den ”Nordatlantiska fördragsorganisationen”.
De senaste decennierna har svensk försvarspolitik formats i en värld där vi trodde att det kalla kriget var över. Krigshoten verkade ha försvunnit. Muren revs och kommunismen demonterades. Supermakterna drog tillbaka sina trupper från Europa.
Det fanns till och med indikationer på att Jeltsin och kanske även Putin kunde tänka sig Ryssland som medlem i Nato. Så blev det inte. Av många skäl. I stället har vi backat tillbaka in i framtiden.
Rysslands utveckling är djupt oroande. Landet tenderar att bli alltmer auktoritärt och rättslöst. Särskilt för många liberaler som bejakade den ekonomiska liberaliseringen efter 1989 är detta nog något av ett trauma.
I stället har ett nytt slags allt mer rättslös statskapitalism växt fram i det postkommunistiska Ryssland. Vägen till ökad säkerhet måste på sikt gå via ekonomisk integration. Freden säkras i det långa loppet genom samarbete och ömsesidiga överenskommelser. Men den vägen är i dag i långa stycken stängd.
Hur ska Sverige agera i denna nya gamla värld? På sikt måste någon slags dialog upprättas med Ryssland. Men det går inte att föra dialog med en regim som inte vill ha dialog och som bara utövar maktspråk.
Även om Ryssland inte är ett militärt hot mot Sverige befinner vi oss i en ny situation. Det är viktigt att påminna om att dagens Ryssland inte har samma militära kapacitet som under Sovjettiden. Agerandet i vårt närområde är inte nödvändigtvis ett uttryck för styrka. Men Ryssland rustar återigen upp…
Ibland beskrivs ett svenskt medlemskap i Nato som en lösning på alla våra försvars- och säkerhetspolitiska problem. Som om Nato skulle vara en kostnadsfri affär. Det är värt att påminna om att enligt Natos regelverk ska medlemmarna avsätta två procent av BNP till försvaret.
USA förväntas pressa på för att länderna uppfyller kravet. Washington kommer förmodligen inte att se med blida ögon på freeriders på det här området i framtiden. Sverige sätter i dag av 1,1 procent av BNP till försvaret.
Utifrån 2014 års BNP-siffror skulle vi behöva satsa drygt 35 miljarder mer på försvaret som medlemmar i Nato. Samtidigt är det viktigt att påminna om att vi själva måste höja vår försvarsförmåga mot bakgrund av dagens mer komplexa säkerhetspolitiska omvärld.
Säkerhetspolitik formas bäst i en miljö av eftertanke och sansad analys. Att hux flux byta politik på det här området är – kort och gott – oklokt. Svensk säkerhetspolitik bör formuleras av oss själva i egen rätt – och på visst avstånd från DN:s ledarredaktion. Även det är en lärdom som verkar hålla ett tag till.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
