Sluta finansiera brottslighet med skattepengar

ledare Den naiva tilltron till alla företagares ädla motiv har gett Sverige regelverk som öppnar för arbetslivskriminalitet. Och den som handlar av skurkarna är ofta kommuner och myndigheter. Det måste få ett stopp – våra skatter ska inte betala organiserad brottslighet.

Våra städer är delade i två. Innanför och utanför. De som syns och de som inte syns. Men det är inte två delar, med en skarp gräns emellan. Det är snarare som två dimensioner som lagts ovanpå varandra. Vi rör oss i samma rum, vistas på samma arbetsplatser, delar samma stad.

I nyutkomna boken Vi, skuggorna följer författaren Elinor Torp en gata med slitna verkstadslokaler. Hon knackar på en av många husvagnar. Kvinnorna som öppnar säljer sex. Hon går in i en bilverkstad. En man i Hells Angel-väst säger, utan att lyfta blicken, åt henne att gå ut. Människor sover i containrar och stulna fordon registreras om och säljs vidare. I änden av gatan ligger en välkänd kedja, med svensk personal. Torp frågar om de har sett människor som sover i området om nätterna eller annat skumt. ”Ingen har sett någonting.”

Rättslösa människor bygger våra sjukhus, städar våra arbetsplatser, lagar vår mat. Människor som helt saknar skyddsnät. ”Skuggsamhället är överallt och fullt synligt”, konstaterar Torp.

När vi förr talade om de som bygger landet var det arbetarna som åsyftades.

I måndags avslöjade tidningen Arbetet hur papperslösa daglönare syr gardiner i Malmö för en timlön på 30 kronor. Alla vet att de ska ta bakvägen ut om myndigheterna kommer. Vem köper gardinerna? I flera fall kommuner och myndigheter.

När vi förr talade om de som bygger landet var det arbetarna som åsyftades. Nu är det företagaren som hyllas som den som skänker välstånd och arbetstillfällen. Som en konsekvens har fokus lagts på regelförenkling. Att någon företagare kan ha oädla syften verkar inte ha slagit politikerna. En rad politiska beslut har underlättat för den som vill utnyttja utländsk arbetskraft.

Svartarbete beräknas kosta 66 miljarder kronor i uteblivna skatteintäkter varje år. Utöver att arbetslivskriminaliteten drabbar dem som jobbar används den för att tvätta pengar som redan vunnits på olaglig väg.

”När du köper knark är du med och bidrar till det som du sen pekar finger åt”, sa Stefan Löfven i somras. Partyknarkande ungdomar i välbärgade områden anklagades för att göda gängkriminaliteten.

Men vilken skuld har det offentliga självt? För att, i likhet med den som drar en lina till helgen, finansiera den kriminella verksamheten. Handla av skurkarna.

Ofta är det som med gardinerna i Malmö, att offentliga institutioner köper de varor och tjänster som produceras bortom alla lagar och regler. 2018 upphandlade den offentliga sektorn för 900 miljarder kronor. Här finns stora pengar att tjäna för den som varken betalar skatter, försäkringar eller avtalsenliga löner.

Torp beskriver hur uppläggen ser ut – komplexa i byggbranschen, enklare i städ. Till akutmottagningarna kommer fåordiga okända med uppenbara arbetsskador. ”Jag tar för givet att det till och med finns dödsfall som aldrig hamnar i vår statistik”, säger en inspektör på Arbetsmiljöverket.

Att våra skattepengar till sist hamnar i fickorna på dem som hänsynslöst utnyttjar andra är inget annat än oanständigt. Beställarna måste kontrollera att kontrakten följs. De regler som möjliggör brottslighet måste ändras. Och när myndigheter som gör razzior undviker de största arbetsplatserna för att de inte hinner handlägga allt de skulle hitta där blir det tydligt att det är fler än polisen som behöver mer resurser för att bekämpa organiserad brottslighet.

För det är till att bekämpa organiserad brottslighet skattepengarna ska gå. Inte till att finansiera den.