Ledare I debatten verkar det som om både vänstern och högern dragit ut mot kanterna, men tittar man närmare på saken handlar det nästan uteslutande om högerradikalisering
Så enkelt det är. Kläm ur dig några halvhjärtade meningar om polariseringen av politiken. Om varför partierna inte bara kan komma överens, mötas i mitten. Och framför allt: ta för guds skull inte ställning.
Snacket om polarisering bygger på ett grundläggande missförstånd om att höger och vänster rört sig från varandra i samma grad, medan mitten förblivit oförändrad. I verkligheten har politikens mittpunkt förflyttats dramatiskt högerut. Med andra ord: politiken har inte polariserats – den har högerradikaliserats.
I nysläppta ”Mitten – en måttfull stridsskrift i polariseringens tid” skriver Per Svensson och Svante Weyler längtansfullt om en politisk ordning som hämtar kraft i mitten. Som lämnar de ideologiska skygglapparna hemma och löser samhällets problem i breda uppgörelser.
Att mötas halvvägs, på en tänkt mittpunkt, blir därför att mötas långt högerut
Men perspektivet skaver. För den där mitten är liksom inte ett evigt, statiskt tillstånd att återvända till. Vad som är politikens mittpunkt är produkten av en kamp mellan konkurrerande intressen. Som tävlar om makten över debatten – och makten över samhället.
Exemplet USA visar fenomenet draget till sin spets. Där har Republikanerna radikaliserats till den grad att partiet i dag domineras av högerextremister, konspirationsteoretiker och företrädare som vägrar erkänna demokratins spelregler. Ändå, gång på gång, hänvisar tyckare och statsvetare till en allmängiltig polarisering. Fast det inte stämmer.
Kolumnisten Jennifer Rubin menar att det farligt att sprida bilden av ”en symmetrisk degenerering till irrationellt hat”. Tvärtom är det högerns vansinnesfärd mot extremism som sticker ut. Polariseringen är alltså huvudsakligen ett högerfenomen.
Sverige har ingen vänster som kräver expropriering av egendomar eller arbetarråd på varje företag. I själva verket kräver Vänsterpartiet mest lite högre skatter och mer offentliga investeringar. Socialdemokraterna regerar från mitten.
Däremot har Sverige en höger som vänt ut och in på sig själv för att inordna sig i den sverigedemokratiska berättelsen. Liberalerna, Kristdemokraterna och Moderaterna trumfar varandra med allt grövre utspel och backar snabbt upp Jimmie Åkessons talepunkter. Kosta vad det kosta vill.
Det politiska landskapet kan beskrivas som ett skenande tåg. Att mötas halvvägs, på en tänkt mittpunkt, blir därför att mötas långt högerut. I boken ”Segra eller dö” skildrar journalisten David Baas hur Sverigedemokraterna gått från ett fladdrigt fascistparti till ett högernationalistiskt ånglok som stöpt om svensk höger i grunden.
Baas skriver: ”Hur ska man kunna kompromissa om politiken uppfattas handla om svenskarnas överlevnad? Då finns bara alternativen att segra eller dö. De politiska motståndarna upphör därmed att vara några som företräder andra, men lika legitima, ståndpunkter och intressen. De avfärdas som folkförrädare eller svenskfientliga. Fiender till folket.”
Bespara mig svamlet om polarisering. Säg i stället som det är. Stora delar av den svenska borgerligheten har offrat heder och historia för att bilda block med SD. Och i takt med att lögnerna blir alltmer svindlande, förslagen mer verklighetsfrånvända, är det omöjligt att ta L, KD och M på allvar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
