debatt Generaldirektören för Skolverket har uttalat sig på ett sätt som kan tolkas som ifrågasättande av lärarnas kompetens. Det riskerar att minska lärarnas förtroende för myndighetens verksamhet, menar Gunnlaugur Magnússon.
Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson citerades i en artikel på DN den 19 augusti. Där härledde Fredriksson delar av digitaliseringens problematik i skolan till lärarnas egenskaper. Enligt Fredriksson så är vissa som undervisar inte ”goda ledare i klassrummet. De saknar även tillräckliga ämneskunskaper, är inte pedagogiskt kompetenta och förmår inte etablera goda relationer till eleverna.”
Uttalandet kan betraktas på två sätt. Å ena sidan är det sant att det finns exempel på mindre lämpliga och kunniga lärare inom skolsystemet – det gäller alla professioner, även generaldirektörer. Å andra sidan är det en väldigt förenklad förklaring som har använts till att förklara många av skolans problem. Generaliseringar om Sveriges lärarkår är dock svårgjorda – deras egenskaper och kvaliteter är varierade, de omfamnar ju hundratusentals personer. Frågan om huruvida lärarna kan anses ansvariga för skolans olika kriser kan då kontextualiseras i de förutsättningar de ges för att bedriva sitt arbete.
Lärarkåren i Sverige håller ihop ett av politikerna söndertrasat skolsystem, och de förtjänar inte att utmålas som inkompetenta.
Lärarbristen har synts på horisonten och varnats för i många år. Socialdemokratiska regeringar har gjort satsningar för att få ut fler vuxna i skolorna. Alliansregeringen satsade istället på ämneskunskaper och legitimationer. Oavsett satsningarna så är lärarkrisen ett konkret faktum som kommer bara förvärras. Lärarkårens minskning över åren kan ses i ljuset av hur arbetsmiljön har successivt försämrats med bland annat ökade dokumentationskrav, en löneutveckling som inte har följt liknande yrkesgrupper, minskad status och större utsatthet samt ett offentligt narrativ om lärarnas oduglighet som hörts från bland annat politiker.
Fredrikssons uttalande kan läggas till den sistnämnda förklaringssorten. Det är inga yrkesgrupper som fått utstå en sådan smutskastning som lärarkåren har fått göra genom tiderna. Att generaldirektören för Sveriges viktigaste skolmyndighet uttalar sig oförsiktigt på ett sätt som kan tolkas som ifrågasättande av lärarnas kompetens riskerar minska lärarnas förtroende för Skolverkets viktiga verksamhet.
Den sortens förklaringar bortser också från de förutsättningar lärare har för att påverka sitt uppdrag, oavsett om de är behöriga eller inte. Det är t.ex. i första hand huvudmännen och i andra hand rektorer som beslutar huruvida digitala verktyg eller läromedel i pappersformat köps in. Här kan vi t.ex. nämna Stockholm stads miljardinvestering i en skolportal som inte fungerar som exempel på investering i digitala verktyg lärarna inte kunde påverka.
Skolmarknaden som lämnar vissa skolor som förlorare och andra som vinnare påverkar lärarkårens arbetssituation ytterligare negativt och allt högre summor ägnas åt annonsverksamhet för att locka elever, bland annat med datorer och paddor. Systemet präglas av en ökande segregation avseende elevernas resultat, deras sociala-, ekonomiska- och etniska bakgrund, deras behov av stöd samt de pedagogiska resurser de erbjuds. Nu inleds ännu ett lönepåslag för vissa lärare att lappa till bristen på behörighet i utsatta områden, men utan förankring i kåren som ser andra förklaringar och lösningar än politikerna. Tankesmedjan Balans har ytterligare påpekat de besparingar som nästintill alla kommuner genomför på skolan och som kommer fortsätta under kommande år.
Som lärarutbildare möter jag varje år ambitiösa och engagerade lärarstudenter som brinner för sitt framtida yrke och elever. De förtjänar bättre än en arbetsmiljö som bränner ut dem och ett Skolsverige som ifrågasätter deras professionella omdöme och kompetens i en paradoxal verklighet där krav och resurser inte går ihop. Likaså kan de krav som ställs på lärarutbildningarna relateras till den organisatoriska och resursmässiga kontext som lett till betydligt färre undervisningstimmar i veckan än vad både lärarstudenter och lärarutbildare ser som nödvändigt, låt bli tillräckligt eller önskvärt.
Att digitalisering handlar om mer än skärmar i undervisning får gärna påpekas, men att den skulle vara en lösning på skolkriserna är tveksamt. Digitaliseringsdebatten är lika svartvit och infekterad som andra debatter i skolvärlden. Den rimliga tanken att lärare och skolor ska kunna använda digitala verktyg bland andra verktyg i sin undervisning kan kontrasteras mot den yrande optimismen där digitala verktyg ska revolutionera skolan och mot de storslagna planer på distansundervisning som vissa aktörer propagerar för som lösning på lärarkrisen. Men att bortse från förklaringar på organisations- och systemnivå och lägga ansvaret för strukturella problem i skolvärlden på lärarna är grovt förenklat och felaktigt. Lärarkåren i Sverige håller ihop ett av politikerna söndertrasat skolsystem, och de förtjänar inte att utmålas som inkompetenta.
Gunnlaugur Magnússon
Lektor i pedagogik och specialpedagogik
Uppsala Universitet
Uppdatering:
Här finns Peter Fredrikssons replik.
Och här finns Gunnlaugur Magnússons slutreplik.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
