Sluta upprätthålla fiktionen av Sverige som vitt land

Med den överrepresentation av vita som präglar olika maktsfärer upprätthålls fiktionen att Sverige är ett vitt land.

Massa kostymer och slipsar samt en och annan sidenblus eller dräkt. Så brukar det se ut när till exempel ministrar från EU-länder ställer upp sig för gruppfotografering. Först tänker jag, ”ack, tänk om det ändå skulle vara ett foto från en återträff från en pojkskola”. Sedan slår det mig att det i många fall skulle kunna vara det.

Könsfördelningen bland EU:s ministrar fungerar bra som illustration för hur det ser ut i majoriteten av världens beslutsfattande församlingar. Och som det även såg i Sverige fram till för bara knappt 20 år sedan då de flesta svenska riksdagspartier började tillämpa principen ”varannan damernas” (som borde döpas om till varannan herrarnas). Det har lett till att en ganska jämn könsfördelning i regering och riksdag.

De här gruppfotografierna visar med all tydlighet hur makten ser ut. En minst sagt stor majoritet har det gemensamt att de är vita, män och födda tidigast på 1960-talet. Att deras slipsar brukar variera från gult till violett är inte till stor tröst.

Mönstret med överrepresentation av vita män, många med en privilegierad bakgrund, går i västvärlden igen i de flesta ledningsgrupper och styrelser inom organisationer med stort inflytande. Ett tydligt exempel är Veckans affärers årliga granskning av förnamnen på personerna vid makten på Stockholmsbörsens 255 bolag. Då är det Johan, Per och Anders som dominerar. Enfalden består och mångfalden lyser med sin frånvaro som tidningen sammanfattar läget i ett pressmeddelande.

Överrepresentationen av män är i Sverige som sagt var inte lika allvarlig inom alla maktsfärer. Men även i de sammanhang där könsfördelningen är hyfsad är det med få undantag bländade vitt. Så nu även i regeringen samt partiledare och partisekreterare för riksdagspartierna. Om förbundsordförandena eller styrelserna inom TCO, LO eller SACO skulle ställa upp sig för gruppfotografering är inget undantag.

Återkommande granskas könsfördelningen i media i Sverige på olika sätt. Bland reportrar är det ganska jämt, men nästan 70 procent av nyheterna handlar om män. Av Sveriges befolkning är en femtedel född utomlands eller har två föräldrar som är det. Skulle det avspeglas i en granskning av vem nyheterna handlar om? Med all säkerhet är svaret tyvärr nej på den frågan. Vilket också är fallet på landets teaterscener, filmer, karaktärer i barnböcker och så vidare.

Trots många undantag, till exempel berättelsen om Raša i filmen Äta Sova Dö, är människor med något slags invandrarbakgrund dessutom alldeles för ofta intervjuade eller skildrade just som invandrare.

Att varva riksdagslistor utifrån kön har visat sig vara en enkel strategi för att hantera ett komplicerat problem. Självklart krävs mer för att fälla patriarkatet, men det är ett steg. Med medveten rekrytering ifrågasätts och rubbas maktstrukturer och genom att enfalden minskas går det att vara ganska säker på att fler erfarenheter representeras och ligger till grund för analyser, förslag och beslut. När enfalden minskas får också fler möjlighet att identifiera sig med egenskaper och intressen som bryter mot normer.

Detta måste ske även när det gäller mångfald. Med den överrepresentation av vita som präglar olika maktsfärer upprätthålls fiktionen att Sverige är ett vitt land. För redaktioner och organisationer som vill vara relevanta är en rättvisande representation en förutsättning för att kunna skildra människors vardag och villkor.

Det gäller självfallet även politiska partier, särskilt för dem som vill förändra detsamma. Inte minst gäller detta Socialdemokraterna. Stefan Löfven har, liksom sin företrädare, under sitt första år som partiledare inte lyft integrations- och antidiskrimineringspolitik. Så kan det inte fortsätta.

Sist men inte minst krävs en politik för att sätta stopp på den systematiska segregering som pågår med skillnader som ökar, hur vi än mäter. Kalla det gärna en politik för rättvisa. I dag, i en tid då politiska reformer som läxrut förstärker snarare än bryter utvecklingen, saknas det förtvivlat.

Fotnot: Eftersom vi är nio ledarskribenter – Malena Rydell är ännu föräldraledig på halvtid – kommer vårt tema att pågå i ungefär två veckors tid. Vi kommer att göra några ”tillfälliga avbrott” för andra ämnen som måste kommenteras, som partiledardebatten på onsdag. Våra ledare i temaserien kommer att märkas med taggen #sdurrd i sociala medier. Följ diskussionen. Tänk på att bemöta varandras åsikter med respekt och i god samtalston.