Den amerikanska investmentbanken Bears Stearns överlevde sammanbrottet på Wall Street 1929. Åttio år senare är den konkursfärdig. Federala medel gör det möjligt för JP Morgan att ta över banken för en spottstyver. I Storbritannien vänder sig de stora bankerna till Bank of England och ber om hjälp. På ren svenska: pengar. Så skiftande bedömare som före detta vice Världsbankschefen Joseph Stiglitz och tidigare FED-chefen Alan Greenspan menar att den amerikanska bolånekrisen är den allvarligaste krisen sedan 1945.
Marknadsliberalism och avregleringar, särskilt av den finansiella sektorn, har varit den etablerade dogmen under flera decennier. Följden har blivit att den finansiella sidan av ekonomin fått allt större betydelse. Starka ekonomiska intressen och ideologiska megafoner har hävdat att marknaden fungerar bäst om klåfingriga politiker hålls borta. Nu är den amerikanska ekonomin i ett allvarligt läge. Dollarns sjunkande värde innebär minskade intäkter för företag över hela världen.
Kanske befinner vi oss vid slutet av en epok. I Financial Times skriver Martin Wolf att krisen illustrerar liberaliseringens begränsningar. Philip Blond undrar i The Independent om detta är ”The end of capitalism as we know it?”
Häromveckan efterlyste ett antal EU-länder, fackliga företrädare och näringslivsrepresentanter en hårdare politisk kontroll av räntepolitiken inom EU. Vidare ställdes krav på en global valutaöverenskommelse mellan EU, USA, Kina och Japan.
Kritiken mot finanskapitalismens makt, hedgefonder och investmentbolag kommer nu även från liberalt håll. De brittiska liberalernas ekonomiske talesman Vince Cable efterlyser en starkare reglering. The Economist som aldrig har förespråkat statliga intervention i någon större utsträckning argumenterar för samma sak. Nye IMF-chefen socialisten Dominique Strauss-Kahn föreslog häromdagen efterfrågestimulanser, länge ett förbjudet recept i dessa nationalekonomiska salonger. Klassiska argument från vänster är nu allmängods i debatten. Visserligen sker omvändelsen under galgen och vid bankruttens rand. Men sent ska syndaren vakna!
Att bygga ett stabilare globalt system är förvisso ett långsiktigt projekt. Men som Göran Rosenberg skriver i DN: ”Vad jag tror att världens regeringar och centralbanker därmed måste börjar ifrågasätta – och på något sätt reglera – är den globala finanskapitalismens makt.”
I Independent förutsäger Johann Hari ett dramatiske skifte till vänster i den globala politiken. Men från Rosenbad hörs ingenting.
Och vad säger Thomas Östros?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
