fredagskrönikan Effekten av corona kan innebära stora politiska systemskiften i ett högt tempo. Det skakar under våra fötter, men vi vet ännu inte omfattningen av skalvet, skriver Mats Wingborg.
Det fanns en värld före covid-19. Nu är den på väg att förändras, men vet vi inte hur och inte hur mycket. Krisen har slagit till och i kölvattnet har osäkerheten stegrats. Vår förmåga att förutse framtiden har förvisso alltid varit bristfällig. Men nu har också vår övertygelse om att vi kan göra förutsägelser fått sig en rejäl törn. Vårt samhälle, starkt präglat av vetenskapen, utstrålar plötsligt ovisshet.
Även efter att coronaviruset hade börjat härja i Kina saknade både medier och forskare kapacitet att föreställa sig vad som skulle komma att hända. Att Sverige och många andra länder inom en mycket snar framtid skulle tvingas att stänga gränser, genomföra masspermitteringar, bomma igen hotell, restauranger och gallerior, förbjuda sammankomster och upphöra med undervisning på universitet och skolor var det ingen som förutsåg.
Den överskuggande frågan idag är hur coronaviruset kommer att utvecklas. Hur snabb kommer spridningen att bli, hur många kommer att behöva intensivvård och hur många kommer att dö? Men det finns andra frågor som är minst lika stora: Vad blir de långsiktiga konsekvenserna? Hur kommer samhället se ut när coronaviruset inte längre är ett hot? I vilket Sverige och i vilken värld kommer vi då att leva?
Avgörande är hur länge covid-19-krisen kommer att fortgå. Om krisen fortsätter och kanske till och med förvärras, inte bara i Sverige utan globalt, då kommer konsekvenserna bli större. Men även med en snar uppbromsning kan påverkan på samhället bli stor. Den politiska nödbromsen är redan nedtryckt.
Om effekten blir en brant ekonomisk utförsbacke kan stora politiska systemskiften komma att ske snabbt. Idag är den globala produktionen mer sammankopplad än någonsin tidigare. Just denna sammankoppling befinner sig nu i kris. Det skakar under fötterna, men vi vet ännu inte omfattningen av skalvet.
En spekulation, som nu dyker upp, är att det extremt mobila och rörliga samhället, åtminstone för jordens välmående medelklass, aldrig kommer att komma tillbaka i den form som vi sett de senaste decennierna. Effekterna av coronaviruset i kombination med en tuffare klimatpolitik kan skapa nya mönster där människor blir mer fysiskt bundna vid den plats där de lever och där konsumtionen av ständigt nya varor blir mindre viktig. Så kan det bli, men vi vet inte.
Med blixtens hastighet har vi accepterat drastiska förändringar för att mota pandemin. Kanske leder det till permanenta förändringar av vad vi tycker är viktigt i livet.
En annan möjlighet är att de åtstramningar som nu sker av människors frihet aldrig riktigt skruvas tillbaka. Att de tendenser som vi redan sett i länder som Brasilien, Turkiet, Ungern och Polen av allt mer egenmäktiga styren och statlig kontroll av media och civilt samhälle förstärks och sprids till fler länder. Eller så blir det precis tvärtom. Att många nationalistiska krafter visade sig vara tomma tunnor och inget att hålla i handen när stormen väl kommer. De kan leda till att de tappar i stöd. Inte minst i Sverige är det nu tydligt hur ointressanta SD blivit, partiet har i decennier larmat om katastrofer men när krisen väl är här har det inget av vikt att säga.
En närstående fråga är hur demokratin kommer att påverkas. Under hur lång tid ska samhället förbjuda större sammankomster? Om det drar ut på tiden tvingas beslutande församlingar till långvariga nedbantningar. Det kan också leda till att folkrörelser tvingads att ställa in riksmöten och kongresser, vad kommer exempelvis att hända med IF Metalls kongress i maj och LO-kongressen i juni? Vem ska då fatta besluten? Och vad blir effekterna på sikt?
Ytterligare en tänkbar effekt är att människors prioriteringar förskjuts. Med blixtens hastighet har vi accepterat drastiska förändringar för att mota pandemin. Kanske leder det till permanenta förändringar av vad vi tycker är viktigt i livet. Kanske kommer aktiviteter som vi fram till idag har tyckt varit meningsfulla att framstå som meningslösa. Kanske kommer också vissa av de senaste årens politiska kontroverser att hastigt gå upp i rök och försvinna. Allt detta återstår att se.
Vår oförmåga att lyckas förutse vart vi var på väg bör stämma till eftertanke. Vi bör misstro självsäkra påståenden om framtiden. Det handlar samtidigt inte bara om att förutspå utan också om hur vi vill att samhället ska förändras. Frågorna hänger samman. När de långsiktiga konsekvenserna av coronaviruset är osäkra, då blir det också komplicerat att formulera en långsiktig politik bortom de akuta åtgärderna i mångmiljardklassen. Trots den reservationen finns det ändå många krav och ideal att hålla sig till. Inte minst handlar det om att stärka det ekonomiska skyddet för dem som hamnar utanför systemet, för arbetstagare och egenföretagare med tillfälliga och osäkra arbeten. Men också att vi bryr oss om hur coronaviruset påverkar hela mänskligheten och inte själviskt gräver ner oss i vår nation och mentalt stänger in oss i hushåll med staplar av toalettpapper.
Mats Wingborg är frilansjournalist och fast medarbetare på Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
