Medan medlemmarna satt bänkade i Manchester Centrals auditorium var partiledarkandidaterna inlåsta bakom scenen. Det var inte kardinalerna i Vatikanens konklav som hade röstat, utan tre grupper tilldelade lika stor makt: medlemmarna, parlamentsledamöterna och fackföreningarna.
Kandidaterna hade berövats sina blackberries och mobiler. Inget skulle läcka ut i förväg. Två minuter innan klubban slog i bordet på Labours Leadership Conference fick kandidaterna beskedet att Ed Miliband hade vunnit. Men först i fjärde omgången efter att alla de övriga kandidaternas andrahandsröster hade fördelats. Ed Miliband vann med bara 1,3 procents marginal. I de första tre omgångarna hade David Miliband ledningen.
Sedan lotsades de in. Bara en handfull visste resultatet. David Miliband log. Ed Miliband såg sammanbiten ut. Många tolkade nog ansiktsuttrycken fel. Var det lättnad vi såg i David Milibands blick? Partiledarskapet är en tung börda att bära. Ansvaret att leda låg nu på hans yngre bror. Brödrastriden mellan Ed och David Miliband saknar motstycke i den politiska historien. Dramatiken var oöverträffad.
Ed Miliband står något till vänster om sin bror. Åtminstone retoriskt. David ligger mer nära Blair och den tredje vägen, även om han inte är någon enkel blairit. Ed var outsidern. Jämförelsen med Barack Obama som vann den interna striden med Hillary Clinton är självklar. David Milibands kampanj hade mer pengar och var mer professionell. Den levererade i någon mån mer politisk substans. David Miliband är en intellektuell politisk strateg. Medan Ed Miliband drev en Obamaliknande gräsrotskampanj, engagerade fler och vann.
Partiledarvalet tolkas som en pendelrörelse till vänster inom socialdemokratin. Kanske en nödvändig korrigering efter Tony Blairs utflykter. Andra är rädda för en ny ökenvandring för Labour. Men vänstersvängen är modest. Jag hinner växla några ord med The Guardians Polly Toynbee mellan ett par av hennes TV-intervjuer. Hon menar att skillnaderna mellan bröderna är försumbara. Särskilt vid en jämförelse med 1980-talet, då gapet mellan höger och vänster i Labour var gigantiskt.
Förändringen är reell. New Labour-eran är nu över. Labour lägger Tony Blair till handlingarna och går vidare. Det var hög tid. Valet av Ed Miliband sänder denna tydliga signal till vänstern i Europa. Vad det nya består i återstår att se. Ed Miliband talade i sitt tacktal om att skapa ”The Good Society”, en hänvisning till ett brittiskt-tyskt manifest som är starkt kritiskt till den tredje vägen.
En sak är helt säker. Som Ed Miliband uttryckte det i sitt tal i lördags: en ny generation har nu tagit kommandot i Labour. Och efter finanskrisen är dagordningen och utmaningarna annorlunda än när Tony Blair äntrade scenen 1994. Ed Milibands tydligaste budskap är att han vill vinna tillbaka partiets kärnväljare och folkets förtroende. Men hans första utspel riktades till den ”pressade medelklassen”. Denna balansgång präglar arbetarrörelsens dilemma i hela Europa.
En gammal partimedlem sa att hans hjärna ville rösta på David Miliband och hans hjärta på Ed Miliband. Hjärtat vann med minst möjliga marginal. Men för att lyckas krävs att båda är med.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
