Flera partier ligger nu under eller precis över riksdagsspärren. Tyvärr lyckas inget av dem vitalisera och förnya den politiska debatten. Inte ens Feministiskt initiativ lyckas axla rollen.
Väljaropinionen i DN/Ipsos-mätning för februari visar fortsatta skräcksiffror för Kristdemokraterna och Miljöpartiet med sina 3 procent vardera. De skulle alltså åka ut ur riksdagen om det var val i dag.
Liberalerna har knappt huvudet över vattenytan med 5 procent och har inte råd att tappa en enda väljare till medan Centern står stadigt med sina 11 procent, liksom Vänsterpartiet med 9 procent.
Jan Björklunds krampaktiga grepp om Liberalernas partiledarpost och besattheten av att åter få styra över skolpolitiken på samma sätt som sist verkar inte vara någon väljarmagnet. KD har legat på gränsen till riksdagsspärren länge men varför ska väljarna ens rösta på KD när både större och starkare SD och M finns?
För MP ser det värre ut än någonsin. Trots att Gustav Fridolin lägger ner själ och hjärta för en jämlik skola, och i förlängningen ett jämlikt samhälle, räcker det inte för partiets överlevnad.
»Miljöpartiet har en vision om en värld utan gränser där alla kan flytta, men ingen kan tvingas fly. Verkligheten är idag långt från vår vision. Vi vill ändra på mycket« kan man läsa på MP:s hemsida under fliken migration med rubriken »Fler ska få stanna«. Det rimmar minst sagt illa med den politik de genomfört i regeringsställning och tacken syns i opinionen.
Hur passionerad och skicklig Gudrun Schyman än är som politiker kan hon inte ensam föra partiet till 4 procent.
Och så den eviga bubblaren Feministiskt initiativ. Liksom Miljöpartiet är Fi ett parti med den goda viljan att göra världen till en bättre plats, men som inte lyckas fånga väljarna.
För MP:s del beror det på sakfrågesvek, för Fi beror det på att de är otydliga och verklighetsfrånvända. Hur passionerad och skicklig Gudrun Schyman än är som politiker, och det är hon med råge, kan hon inte ensam föra partiet till 4 procent.
Fi har legat mer eller mindre konstant på 2 procent i väljarstöd i fyra års tid och när nya partiledaren Gita Nabavi får frågan i SVT Agenda hur Fi ska se till att fördubbla sitt stöd blir svaret »Spurt är vår bästa gren. Vi vilar upp oss mellan valen och sen när det väl är val då samlar vi kraft och kommer igen och det är jag övertygad om att vi kommer göra«.
På frågan om hedersbrott är en specifik typ av brott blir svaret ett svamlande resonemang om att patriarkala strukturer finns i alla miljöer och samhällen.
Som grädde på moset är Fi:s valfilm ett skolboksexempel på hur man stärker samhörigheten hos de övertygade få samtidigt som man stänger dörren för välbehövliga nya grupper väljare. Under knappa två snabbklippta minuter reciteras en högtravande dikt om en samtid som omsluter oss i »deliriskt brus«. Fi är inte där än att det räcker med att göra fantasieggande konstfilm, det måste finnas ett innehåll.
Det är sorgligt att se hur ett parti som skulle kunna vitalisera och vidga perspektiven i rikspolitiken på eget bevåg sabbar sina chanser att få göra det efter valet 2018.
Dessvärre gäller det fler än Fi.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
